Skådespelare vid Örebro länsteater har varslats. Samtidigt har reaktionerna mot att teatern skär ner sin konstnärliga personal varit kraftfulla från örebroare, politiker och kollegor från andra delar av landet. Uppsägningarna har väckt oro över landet.
DET VAR PÅ ETT PERSONALMÖTE Som länsteaterns vd Petra Weckström och den helt nytillträdda konstnärliga ledaren Rikard Lekander lät meddela att fyra av teaterns åtta fast anställda konstnärer skulle komma att varslas till nyår.
Den konstnärliga personalen var förväntansfull inför mötet, de väntade på nystart, men sedan mötet har arbetsmiljön präglats av det lagda varslet. Beskedet slog ner som en bomb för de anställda, samtidigt har en stöttande kärleksvåg sköljts över teatern under hösten.
Dålig ekonomi, för lite pengar genom kultursamverkansmodellen för att täcka uppräkningar för löner uppgavs vara skälet till att teatern skulle säga upp fyra av sina åtta tillsvidareanställda konstnärer. Ledningen lade varslet för att frigöra rörliga medel för att kunna ta in samma mängd skådespelare, fast på frilansbasis.
Örebro länsteater har under flera år arbetat med så kallade KIV-processer där fokus har legat på delaktighet, transparens och medbestämmande på arbetsplatsen. Det är tankar som just denna höst känns avlägsna för många på teatern. Personalen har trott att ekonomin var under kontroll.
Jenny Eklund, på verkstan, säger att under #metoo framkom det tydligt att en stark fast ensemble fungerar som en trygghet för frilansarna. En förminskad och försvagad ensemble kan däremot inte ge samma stöd till dem som kommer till länsteatern framöver. Det kan bli ett arbetsmiljöproblem.
Ett dilemma är att den fackliga strukturen samtidigt har försvagats över tid. Det började för 20 år sedan med att teatrarna slimmades och omorganiserades. Trenden har gått mot snabbrörliga organisationer som kan förändras. Parallellt har den fackliga bilden på teatrarna skiftat. Ju längre bort från scen folk jobbar, desto mindre självklart är det att identifiera sig med Teaterförbundet, samtidigt som skådespelarna i ensemblerna blivit mer utbytbara.
– Vi har haft problem med att rekrytera en fackstyrelse i vår avdelning och står nu utan. För tillfället har vi en interimsstyrelse. För oss nära scen är det självklart är det att vara med i Teaterförbundet. Men på hela teatern har vi blivit procentuellt färre. Folk väljer andra förbund. Att Teaterförbundet blir försvagat, är varken bra för arbetsgivaren eller oss och jag hoppas vi hittar ett sätt att få den trenden att vända, säger Hanna Lekander.
Skådespelarens utsatta position är en nationell fråga. Det här är en bransch som fokuserar mycket på individen. Alla vinner på att gå samman, fortsätter hon.
– Under alla år har vi haft stor genomströmning av frilansare här. Det är just det som är suveränt, det finns något tryggt, något fast och något rörligt. Det är bästa formen för konstnärlig befruktning. Den balansen är otroligt viktig. Vi är ju inte frontfigurer hela tiden. Vi spelar ute i busken och på skolor. Att ha fast personal är ingen motsättning till frilansare. Tvärtom, med fast anställda värnar vi frilansare, vi bevakar deras frågor, och kan säga ifrån på ett sätt en frilansare inte alltid vågar, säger Malin Berg.
Hon sitter i skådespelarnas rum tillsammans med kollegorna Anders Hambraeus och Hanna Lekander och äter en snabb lunch innan repetitionerna av Anthony Neilsons fars Lögn i helvete tar vid.
Hanna Lekander i Antony Neilsons fars Lögn i helvete.
Hur är det att arbeta med fars just nu?
– Repetitionssalen och scenen är den enda skyddade zonen här på teatern just nu. Ångesten och hjärtsnörpen försvinner inte, men den förpassas till bakgrunden när du får utföra ditt jobb. Det är en räddning, säger Anders Hambraeus.
Scen&film är på besök bara några dagar efter att en stor stödmanifestation hölls utanför teatern. Massvis av örebroare anslöt och visade sitt stöd för sin ensemble. Simon Norrthon, ordförande för Teaterförbundet för scen och film, var på plats och höll tal.
– Det är fantastiskt med allt stöd vi fått. Från örebroarna, från politiker och från hela Teatersverige, kollegor runt om i hela landet har hört av sig. Några vittnar om att det tar år för en arbetsplats att läka när sådant här händer, säger Hanna Lekander.
ÖREBROENSEMBLEN BILDADES 1969, innan dess var det Riksteatern som turnerade. En av grundidéerna med regionteatrarna var att konstnärerna skulle få bo och verka på plats, fortsätter hon. Att det skulle vara samma människor som står på scen, som känner sin publik.
– Vi har precis spelat en högstadieföreställning och vi vet exakt vilken skola barnen kommer från, hur de brukar ha det där. Vi vet hur det ser ut och vi möter dem med en kunskap om vilka de är. Det var just det som var syftet med regionteatrarna, säger Hanna.
PERSONALEN VID ÖREBRO länsteater har av tradition haft stort medinflytande på teatern. Det konstnärliga rådet, som under en tid hade representanter från teaterns alla avdelningar, har varit rådgivande vad gäller repertoar. Under en kortare tid hade rådet till och med en beslutande funktion vad gäller repertoaren. Med bolagiseringen av teatern har makten förskjutits allt mer till vdn.
Många ur den fasta ensemblen, men också andra i huset, har varit länge på teatern, flera anställdes på 90-talet. Det är inte heller första gången teatern dragit ner på personal. Senast 2009 befann sig organisationen i en liknande situation, då försvann sju tjänster efter förhandlingar. Men då gick det inte till så här, menar Marie Östling.
– Ekonomin var betydligt sämre 2009. Men allt gick till på rätt sätt. Man informerade facken, skyddsombuden, sedan tog man beslut i den turordning som låg på bordet. Denna gång är det annorlunda. Det är ett konstigt sätt att gå tillväga om man nu har planer på att skära ner sin personal, säger Marie Östling, kostymföreståndare på syateljén.
LÄNSTEATERN HAR, LIKSOM många andra regionala institutioner en ansträngd ekonomi. Under förhandlingarna tog arbetsgivarsidan tillsammans med Teaterförbundet för scen och film in en extern revisor för att gå igenom teaterns ekonomi.
– Hur det slutar för oss vet vi inte än. Såklart hoppas vi på det bästa, men detta handlar inte bara om oss. Regionteatrarna kom till för att alla i Sverige skulle ha tillgång till professionell närproducerad kultur. Vad händer framöver? Kommer det att finnas några länsteatrar kvar om 50 år? Vad består de av i så fall? Jag lärde mig av de skådespelare som fanns här för 22 år sedan när jag kom. Tanken är att vi ska föra vår kunskap vidare till nästa generation. Det handlar inte om oss personligen. Risken blir att alla skådespelare kommer att bo i Stockholm, Göteborg eller Malmö. Det är väldigt sorgligt om landsorten bara ska skildras av andra som fått i uppdrag att gestalta just en viss stad. I längden innebär det en utarmning av demokratin, säger Hanna Lekander.
Varslen i Örebro har skapat oro på flera andra teatrar, påpekar Marie Östling. Många har hört av sig och undrat om de skrivningar som till dags dato funnits mellan fack och arbetsgivare kring teatrarnas numerär, inte längre har någon betydelse.
FÖRHANDLINGARNA AVSLUTADES i oenighet strax efter scen&films presstopp. Vd:n Petra Weckström kommenterar i ett mejl detta med:
”För att möta en tuff ekonomisk verklighet på Örebro länsteater sägs tre konstnärliga tjänster upp, medan naturliga avgångar på administrativ respektive teknisk avdelning inte återbesätts. Det är inte lätt då människors arbete står på spel. Den förhandling vi har genomfört har varit svår och långdragen, svåra prioriteringar behövde göras. Teaterledning och styrelse arbetar vidare för en långsiktigt starkare finansiering av vår teater. Vi fortsätter också med det viktiga interna arbetet att återerövra arbetsglädje, trygghet och förtroende för varandras olika roller. Allt för att fortsatt vara en vital egenproducerande länsteater i framtiden.”
ENGAGEMANGET FÖR LÄNSTEATERNS ensemble är dock fortsatt stort bland örebroarna. Namninsamlingen utanför teatern fortsätter och en privatperson har till och med donerat en halv miljon kronor till teatern.
Text: Magdalena Boman
Foton: Lasse Persson (Överst), Kicki Nilsson/icon photgraphy, (underst) Micke Lundström.
nr 7/18
Kostymföreståndare Marie Östling.
• Enligt avtal finns en överenskommelse mellan fack och arbetsgivare att om oenighet råder mellan parterna så ska numerären (antalet fasta tjänster) bland konstnärlig personal vara densamma som 1998.
• TCO Örebro län står bakom kollegorna i Teaterförbundets avdelning 16 på Länsteatern och har uppmanat arbetsgivaren att ta hänsyn till de fackliga rättigheter som finns på arbetsmarknaden och lyssna på sina anställdas argument, för att finna alternativa lösningar.
• KIV-processen är utvecklad av Trygghetsrådet TRS. KIV är en förkortning av Kompetensutveckling för individ och verksamhet.