Följ med skådespelaren Robert Fux på en studieresa till Ryssland. Dit åkte han, på inbjudan av Svenska ambassaden, för ett uppträdande på Gogolteatern i Moskva. En stad där konsten får människor att vråla av kärlek och raseri.
MOSKVA BRINNER! Tunnelbaneuppgångarna andas in morgonrusningens dimma och solen blänker orange genom bilrutor och glasfasader. De pampiga byggnaderna, tsarens alla glittrande lekrum och maktens prålighet trängs med det hyperkapitalistiska klustret av skyskrapor i glas och betong.
Det är min första dag i Ryssland och jag har aldrig sett så många äkta pälsar, Gucciväskor och blekta tandrader sida vid sida med hålögda kroppsarbetare och utslitna kroppar.
I fjärran syns förorternas enorma betongkomplex som rymmer människor i små ändamålsenligt byggda skokartonger. Tunna väggar, tydliga skiljelinjer.
Den berömde konstnären berättar över en skål rykande het rödbetssoppa om hur klimatet hårdnat de senaste åren. Hur hans stora performances fylls med en aldrig sinande ström av kulturtörstande människor, men att många måste vara försiktiga. Med vad man säger, vad man gör, hur mycket man ska säga.
”Men jag skiter i det”, skrattar han och höjer sitt isade lilla glas med vodka. ”Vad ska vi annars göra? Jag tänker aldrig hålla tyst, konsten är blodet som rinner i mina ådror.”
På kvällen står den stora kända teaterns ensemble och gråter hejdlöst i applådtacket. Deras konstnärlige ledare sitter i husarrest utan kontakt med omvärlden och har inte hörts av på månader. Med sina gränsöverskridande projekt har han ofta kritiserat och drivit med ryska auktoriteter, däribland presidenten. Nu är han inburad, borta.
Föreställningen jag nyss sett är en explosiv totalupplevelse där skådespelarna kastar sig nakna mot golvet och spottar ut sina brinnande repliker under dryga tre timmar. Min egen kropp känns mörbultad när jag kommer ut från salongen.
DEN TREDJE DAGEN börjar det krypa i min kropp. Jag hänger en stor frottéhandduk över TVn som står precis mittemot sängen. Bara för säkerhets skull, om nån skulle spionera.
Moder Moskva lugnar mig med varm havtornskompott, sprakande Stanislavskij, briljant balett och krängande modern dans. Överallt, dygnet runt.
Jag får uppleva rysk traditionell dockteater för barn. Ändlösa rader av prydligt flätade små flickhår och pojkar med ljusblå miniskjortor med tillhörande fluga. Raka led, tystade barn, förmanande vuxna. Allt eller inget.
Under gatan väntar natten och det glimmar i rännstenen. Fogarna i asfalten blixtrar av stroboskopljus, den bultande basgången hörs genom bilarnas ändlösa motorljud. Nere i jordens inre härskar valkyrior i skyhöga klackar som seglar fram genom röken och manar till motstånd mimandes till Alla Pugatjova och Beyoncé. Kloakernas härskarinnor vässar sina vapen med svarta glittrande kjolar, smetigt röda läppar och en knuten näve runt mikrofonen. Bögar, flator, transpersoner förenas och delar sina erfarenheter i smyg.
Drottningarna får publiken att vråla ut sin kärlek och sitt raseri på en och samma gång. En enorm urladdning som får gatorna att skälva, makten att darra. Konsten blir ett vapen, scenen en fästning och kostymen en rustning. Överallt runt mig tar jag del av ett outsinligt kulturliv som attackeras från många håll. Men som också försvaras, genom ett ständigt görande. Ofta till ett högt pris.
Sista dagen. Eller nej förresten, det är faktiskt inte sista dagen. Inte sista natten heller. Jag känner mig lyft och inspirerad efter mötet med Moskva. Tiden är långtifrån slut, det finns en hel del kvar att uträtta!
Text: Robert Fux