Sinnligheten i en tid som flytt

Orionteatern ger sig i kast med den digra uppgiften att dramatisera Marcel Prousts sju delar På spaning efter den tid som flytt till en scenmonolog. En otidsenlig, osamtida, ointeraktiv och högtravande scenkonstupplevelse som kommer att förändra din uppfattning om verkligheten, utlovas. Maja Salomonsson och Nina Jeppsson berättar om hur de gått till väga.

DET ÄR UNGEFÄR HUNDRA år sedan På spaning efter den tid som flytt publicerades, och tio dagar kvar till premiär. Maja Salomonsson och Nina Jeppsson pustar ut i en soffa på Orionteatern i Stockholm efter en repetition, och försöker svara på frågan hur man gör scenmonolog av en 3 486 sidor böljande text som innehåller nästan allt. Eller som de själva uttrycker det ”ett långt försök att sätta ord på allt det i existensen som egentligen inte går att sätta ord på”. Maja och Nina svarar båda för manus och regi och det är Nina som står på scenen.

De träffades förra året, när de gjorde Hamlet – en monolog där alla dör på Ung scen/öst tillsammans med Manda Stenström; en turnerande loop pedal-konsert för gymnasieelever i Östergötland.
– Vi lekte med olika idéer först. Skulle vi göra en feministisk parodi? Lyfta fram Ofelias roll? Ironisera? Men vi fastnade för att gå rakt in i Hamlets kärna, ta honom och hans existentiella ångest på allvar. Det blev väldigt fina reaktioner från publiken, berättar Nina.

Steget från teaterns klassiker till litteraturens började med att de skämtade om att göra teater av På spaning efter den tid som flytt – ännu en subjektsdriven, manlig berättelse.
– Vi blev förtjusta i idén, i Prousts konstsyn och i upphöjandet av de sinnliga dimensionerna i tillvaron, säger Maja och Nina.

I HÖSTAS DÖK DE NER i romansviten på var sitt håll. Nina bor i Malmö och Maja i Stockholm. De läste i tre månader, markerade citat som fångade dem, skickade till varandra och diskuterade sina val.
– Vi har arbetat intuitivt, med utgångspunkt i vad vi själva går igång på. Vi insåg snabbt att vi i huvudsak ska använda Prousts originalformuleringar. Det är i språket och inte i handlingen som allt uppstår, som han fångar verkligheten eller snarare bortomverkligheten, säger Maja. Det behövs många ord för att komma till det som är bortom orden, konstaterar Nina och beskriver vistelsen i Prousts romanvärld som att färdas mellan vacker sinnlig poesi, precisa formuleringar och lågt väggklotter – sådant som man kanske skulle ha strukit.
– Men så arbetade inte han. När han jobbade om sina texter, så gjorde han tillägg i stället, säger Nina.

Nina och Maja har förstås varit tvungna att göra tvärtom. Bara från den första delen hade de markerat 70 sidor text, och då återstod sex volymer till. Vissa teman som de fastnade för har de varit tvungna att stryka – till exempel vänskapen mellan huvudpersonen och Saint-Loup som löper genom hela romansviten.
– I romanen följer man personerna inifrån den som talar, men personen förblir en främling. Så alla ord till trots handlar det också om tomrum. Det är som att möta tomrummet inuti en själv, säger Nina och tillägger att Proust inte använde identifikation som grepp. Glimtar av honom finns i alla människor i romanerna och det handlar inte om någon skönmålning.

– Man kan häpna över en del av Prousts beskrivningar, men han moraliserar inte. Han gör en seriös undersökning av medvetandets processer. Hans beskrivningar av kärlek inbegriper allt från längtan, sinnlighet, svartsjuka till viljan att äga och kontrollera. Det finns en stark tilltro till sinnena, och en vilja att nå bortom, säger Nina.

MAJA SER DET SOM TVÅ SPÅR när Prousts romansvit ska översättas till scenkonst.
– Det ena spåret är konkret: vilken tematik kan man få med? Skapandet, drömmar, läkekonst, modernitet och tiden som både förlåtande, förklarande och grym. Vilka ord ska användas? Var på scenen ska högtalarna stå? Det andra spåret är svårare att sätta fingret på – hur fångar man något av essensen i romansviten till den form vi arbetar med?
De beskriver arbetet som ett slags komponerande. En viss tematik kan bli till ljud, eller till en paus. Eller en rörelse, dans och koreografi. Föreställningen glider mellan olika genrer.

MUSIKEN ÄR ETT TEMA i romanen och en viktig del i föreställningen, där ljudet också används som scenografi. Maja har gått radiolinjen på StDH och bland annat arbetat med ljudkonst och bildkonst. I föreställningen är ljudet drivande i berättandet.

Även kompositören Kent Olofsson har läst På Spaning efter den tid som flytt och exempelvis tolkat den hemliga sonat som förekommer i romansviten.
– Kent är klassiskt skolad och är man intresserad av musikhistoria blir det som ett quiz, han har smugit in teman från olika kompositörer, säger Maja. Nina och Kent arbetade tillsammans för ett år sedan, när de skapade Independence Day – the Truth, the Stories and Aileen Wuornos, en teater/performance/ljudkonstföreställning som hade premiär på Turteatern i Stockholm.
Under arbetet gjorde Kent och Nina allting samtidigt och tillsammans – komponerade ljud och musik, skrev, bearbetade text och skapade dramaturgin för verket.
– Vi har arbetat på liknande sätt med På spaning. Låtit verket veckla ut sig på flera plan, i olika material och uttrycksformer samtidigt i processen, säger Nina och berättar hur kopplingen mellan scenkonst och romansviten sker i kroppen:
– Något händer som ger upphov till något annat. En blixt, en snubbling, en vibration kan vara en ingång till ett avgörande ögonblick. I romanen finns madeleinekakan. På scenen handlar det om att hitta de här brotten, då publiken aktiveras.

NINA OCH MAJA HAR OCKSÅ LÄST tolkningar av författare och filosofer som tänkt vidare kring Prousts romansvit. Detta har tjänat som inspiration, men varken text eller tolkningar – och inte heller deras föreställning – serverar ett färdigt koncept.
– Texten expanderar hela tiden på ett sätt som ger nya impulser. Att dyka ner i På Spaning är att ta sig vatten över huvudet och fortsätta att simma utan att drunkna i text och trådar. Vi vill få publiken att känna och tänka själva, det är ju det vi har stångats med under vårt eget arbete, säger Maja.

Text: Kajsa Olsson
Foto: Jose Figuera