”Jag blir glad av att syntolka”

Kom som du är och när du vill. Teater 23 i Malmö syntolkar alla sina föreställningar. Narjes Al-Ansari sköter tolkning och ljudteknik.

FÖR TRE ÅR SEDAN började ljudteknikern och syntolken Narjes Al-Ansari på Teater 23 i Malmö. I bagaget hade hon en rad högskole- och universitetskurser inriktade på radioproduktion, ljud, musik och språk.
– Allt gick ihop här, beskriver hon känslan.
Narjes Al-Ansari tog med sig ett mycket personligt perspektiv till Teater 23. Sedan barndomen har hon en svår synnedsättning.
– Jag var åtta år och fick en utskällning i skolan för att jag inte antecknade, men jag såg inte vad som stod på tavlan. Jag anpassade mig och kom snabbt tillbaka som den duktiga flicka jag var. Egentligen minns jag inte så mycket av den tiden – utom utskällningen.
Sedan dess har synen gradvis försämrats.
– Idag har jag ungefär sex procents syn.

Narjes Al-Ansari vet alltså vad som krävs och förväntas av en syntolk.
– Syntolken ska så långt som möjligt undvika värdeord. Publiken måste få göra sin egen tolkning. Klart, tydligt ljud, neutral röst, inte för många detaljer, inte tala i munnen på skådespelaren eller flera sekunder innan repliken sägs från scenen. Det vanliga är att syntolken pratar för mycket. Eventuell musik ska höras, inte överröstas.
En sak har Narjes Al-Ansari insett på vägen.
– En måste lära sig att det inte går att göra den perfekta syntolkningen. Jag har lyckats släppa det.

Narjes Al-Ansari arbetar tätt tillsammans med övriga i ensemblen och deltar aktivt i det konstnärliga arbetet med uppsättningarna.
– Vi för hela tiden en dialog. Som syntolk är det viktigt för mig att veta vad de övriga vill med föreställningen. Syntolkningen måste smälta in och får inte störa resten av verket.
Med rysaren Fulet förra året, om skolkorridorsterror där ett elakt skämt urartar och leder till katastrof, prövade hon ett annat sätt att arbeta.
– Det var intressant att syntolka skräck. Här valde jag en mer konstnärlig tolkning.
Till suggestiva bilder som rullade över scenens fond läste hon rytmiskt ord som matchar bilderna.
– Det var ord som blod, sår, andnöd, skabb, inklämd. Jag ville verkligen att publiken skulle känna. Jag lade också en mörkare ton i rösten. Om en gör en konstnärlig tolkning måste en vara mycket varsam och säker på sin sak. Finns utrymmet? Kommer föreställningen att förhöjas av ett mer konstnärligt sätt att syntolka på? När det visuella ska stimulera känslor kan det vara enklare att göra det med ljud för att få samma effekt för någon som inte ser, såsom med Fulet.

MED ETT BIDRAG från Region Skåne har Teater 23 kunnat utveckla en digital lösning med inspelad syntolkning som sköts av körteknikern. Målet är att göra så få tangenttryck som möjligt. Vid dörren får besökaren hörlurar och en mottagardosa, eventuellt en extra sladd för medhörning och kan direkt börja lyssna till en introduktion av pjäsen.
–  Jag läser in syntolkningsreplikerna som egna ljudspår. Under repetitionerna programmeras de med pjäsens ljud och ljus. Jag justerar tajmningen genom att spela in föreställningen och torrkör, det vill säga live utan syntolkningspublik. Jag jobbar mot en filmad föreställning och kan fokusera på mindre ytliga saker och har oftast bara en enda scenografi som ändras med hjälp av ljus. Under en syntolkad film måste en få in scenografin samtidigt som handlingen pågår.

Inför framtiden önskar sig Narjes Al-Ansari att tekniken sprids för att så mycket som möjligt ska syntolkas, speciellt skolföreställningar. De som behöver syntolkning är idag hänvisade till särskilda tillfällen, utan möjlighet att dela upplevelsen med sina kompisar.
– Jag vill att så många som möjligt ska se allt. Jag blir glad av att syntolka.

Text: Suzanne Frieberg

Foto: Nille Leander

Nr 2-19