De ofrivilliga kulturkonsumenterna – skoleleverna – står i centrum för Anna Hellerstedt på Unga Malmö stadsteater.
– Dramapedagogernas roll på institutionsteatrarna är ny. Det finns en oro för att vi ska lägga saker till rätta. Tvärtom är vår uppgift är att förlänga och fördjupa den konstnärliga upplevelsen, säger hon.
ANNA HAR PRECIS lotsat 22 fjärdeklassare bakom kulisserna på Unga Malmö stadsteater när Scen & film är på besök. Anna pustar ut. Vanligtvis gör hon och teaterns andra dramapedagog Karim Rashed detta tillsammans, men denna gång var hon ensam.
– Barn är otroligt intresserade av att se vad som händer bakom scen. Nu när spelperioden går mot sitt slut får de pröva på att skapa karaktärer, sminka varandra, prova kostymer, utforska allt bakom scen, sådant som publiken vanligtvis inte ser, säger Anna.
I dryga fem år har hon jobbat på teatern. Hon älskar det – jobbet är så föränderligt, säger Anna. Först ville hon själv bli skådespelare. Sedan insåg hon storheten i att locka andra att göra saker som de inte trott att de klarar av, att helt enkelt få vidga andra människors perspektiv. Det är bland det häftigaste som finns, säger Anna Hellerstedt.
Unga Malmö stadsteater ser till att använda sig av dramapedagogers kunskaper inte bara som en länk till skolan, utan också på det konstnärliga planet. Som när teatern arbetade fram den prisbelönade föreställningen En annan värld, som sätts upp på nytt till hösten.
– 2016 satte jag och vår konstnärliga ledare Sara Cronberg, som också är regissör, igång ett projekt med nyanlända som kommit till Sverige. Sara gjorde en ramberättelse om ett barn ensam i ett rum och som skaffade sig en låtsaskompis genom att måla bilder. Jag fick i uppdrag att fylla den karaktären. Vår producent Alexandra Hill tog kontakt med föreningen Individuell människohjälp som satte oss i förbindelse med åtta barn, sju från Syrien och ett från Irak.
TILLSAMMANS MED DRAMATURGEN Sofia Westerlund höll Anna ett antal workshops med barn mellan sex och 13 år. De fick fantisera, precis som vilka andra barn som helst, om vad som händer i ett rum när man är ensam. Det var syskon, släkt, de kände varandra klumpvis. Barnen målade, och skapade var sin låtsaskompis. Därefter valdes en figur ut som skådespelaren Lilja Fredrikson fick spela mot. Figuren gjordes sedan om till en animation.
– Vi kom på att det var svårt att tala, men att det gick bra att göra bilder. Så vi höll en levande verkstad där vi kombinerade rörelse och bild i olika övningar. Barnen fick måla vad man gör och längtar efter om man sitter ensam i en god värld. Vad som händer om låtsaskompisen försvann bort, och vad som sker när de återförenas. Det framkom ganska hemska saker som jag förstod att de hade upplevt. De ritade hus som åt människor. Det var inga trygga rum. Husen tillhörde en ond värld. Barnen ritade hus som var blodiga och spruckna, när jag frågade vad det var, sa de att det var militärer som sköt och ville döda, människor som skrattade när folk brann. Det var både verklighetsbaserade bilder och fantasier. Grymma scenarion med gröna små zombies, och flygande kolejon.
UTIFRÅN MATERIALET SKAPADE Sara Cronberg en historia. Det konstnärliga teamet byggde en god och en ond värld av bilderna som barnen gjorde. Barnen fick sedan komma till repetitionerna och se hur den goda världen växte fram genom animationerna. Först vid premiären fick de ta del av den onda världen. Föreställningen, som nästan är helt ordlös, drivs framåt av musik och bilder. Anna och Sofia Westerlund blev den förmedlande länken som uttolkare av bilderna.
– Barnen kom till premiären med sina föräldrar. Några blev lite rädda, men pjäsen slutar ändå bra. Först på premiären förstod barnen vad de hade gjort. De hade fått rita på en lång pappersrulle och alternerat sina platser så att de kunde fylla i varandras bilder. För mig var det viktigt att alla barn skulle kunna känna sig representerade i bilderna, och känna igen sig i animationerna. Föreställningen blev jättefin och gick väldigt bra. Det finns ett sug efter pjäsen, så vi tar upp den igen.
Att via workshops laborera fram ett material, att tillåta ett utforskande och sedan lita till att det blir en berättelse – det är ett sätt att arbeta dramapedagogiskt och involvera publiken, säger Anna.
– Vi kan ju det pedagogiska. En mamma sa: Vad demokratiskt det här är. Det tyckte jag var en häftig kommentar. Barnens röster blev verkligen hörda i pjäsen En annan värld.
I VÅRAS JOBBADE Anna med föreställningen Panik, panik, kom inte hit – en föreställning som delvis är baserad på skådespelaren Sandra Stojiljkovics uppväxt. Pjäsen handlar om identitet, ensamhet och rötter.
– Inför den pjäsen höll jag och Karim workshops på skolor innan barnen kom till teatern. De fick pröva på och se hur det är möjligt att på egen hand gestalta sina historier. Vi talade om hur det kan vara att stå på scen. Många barn har aldrig varit på teater. De vet inte vad det är. De flesta skolor gör något kring kultur, men teater är det långt ifrån alla som får uppleva. Jag skulle säga att vi är mer i Rosengård, än i välbärgade Limhamn och Bunkeflo, där sysslar barnen mer med sport, säger Anna.
Efter föreställningen höll Sandra egna samtal med publiken. Hon ville få respons. I detta fall passade det bra, då de kunde tala om sina gemensamma upplevelser.
–Vanligtvis håller vi dramapedagoger i förarbete och ett uppföljande arbete efter föreställningen. Vi är nyfikna på att få reda på vad de tycker efter att ha sett en pjäs. Vi talar ständigt om det i vår lilla grupp på Unga Malmö stadsteater: Vad är det som fastnar, och vad fastnar inte? Det blir en slags utvärdering också för oss, ett givande och tagande. Som dramapedagoger använder vi metoden beskriva, tolka och reflektera. Idén är att alla ska få behålla sin egen upplevelse.
Mötena på skolorna kan få olika karaktär och gå till på olika sätt. Ibland får teatern recensioner skickade till sig från barnen. Men det är inget som dramapedagogerna på Unga Malmö kräver, men responsen är rolig.
– Någon skrev att de hellre skulle vilja jobba på Malmö stadsteater än gå på en Justin Bieber-konsert. En annan sa att de nu ser världen i andra färger. Sådant är ju underbart.
FÖR ANNA HANDLAR DET alltid om att fördjupa och förstärka den konstnärliga upplevelsen hos en ung publik.
– Syftet är att teatern som konstform ska bli något självklart. Vi vill inte ta ifrån dem känslan eller upplevelsen, tvärtom, bara förstärka den. Och sedan fånga upp elevernas tankar och idéer genom uppföljningsarbeten i skolan efter en föreställning. I höst kommer Unga Malmö stadsteater att sätta upp en nyskriven feministisk pjäs – Historiska systrar, skriven av Emma Broström. Den handlar om tjejer som gjort stordåd, men även om andra som gjort roliga och knäppa saker. Då är Anna föräldraledig, men dramapedagogerna Karim Rashed och Anders Andersson finns på plats.
GANSKA FÅ TEATRAR har anställda dramapedagoger, dessa faller lite slarvigt under gruppen administrativ personal, konstaterar Anna. Övriga dramapedagoger, de som är anställda på skolorna, har Lärarförbundet som sitt huvudförbund.
– Detta är något vi påpekat rent fackligt. Folk förstår inte vad vi gör. De tänker omedelbart skola, fast våra arbetsuppgifter är långt mer skiftande. Vår grupp är rätt så liten. Men vi anser att vårt arbete är mer konstnärligt än administrativt.
Om man i kontrakten skrev dramapedagog istället för administrativ personal så skulle villkoren för yrkesgruppen kunna förbättras, tror Anna.
– Det borde synliggöras att vi är en del av en konstnärlig skapandeprocess. Då skulle vi lättare kunna jobba fram våra villkor, finnas och synas som den grupp vi är. I framtiden hoppas jag att fler dramapedagoger anställs vid våra teatrar, och att barnen ständigt är delaktiga i arbetet. Ett sådant förhållningssätt skulle göra dramapedagogen till en nyckelperson.
Text: Magdalena Boman
Foto: Nille Leander
Nr 4-19
Anna Hellerstedt
Yrke: Auktoriserad dramapedagog.
Arbetar: på Unga Malmö stadsteater. Utbildning: Västerbergs folkhögskola/Högskolan i Gävle.
Inspireras av: Människor som kämpar för en bättre värld för alla, som har mod att testa nya saker och som har självkännedom. Exempelvis Greta Thunberg, Lovette Jallow och Cissi Wallin. Självklart även alla barn, unga och konstnärer som jag möter genom mitt arbete.