Hur går det till när skådespelare förminskar sin svarthet och istället visar sin kompetens med att göra vithet? Det forskar skådespelaren, regissören och konstnären Ellen Nyman på vid Stockholms konstnärliga högskola. I samtal med Nasim Aghili berättar Ellen Nyman att hon vill befria skådespelaren från det dubbelspel som vårdar vitheten på scen, och främja den svarta diasporan och dess uttryck.
ELLEN NYMANS FORSKNING går under namnet Performative strategies – dimensions of emancipation och är ett konstnärligt och interdisciplinärt arbete som kretsar kring olika praktiker inom scenkonst och bildkonstfältet. Fokus ligger på skådespelarens och performerns arbete i konstnärliga sceniska uttryck.
– Jag utgår ifrån den kunskap som finns kring vithetens dominerande perspektiv och undersöker hur denna hegemoni påverkar svarta konstnärers identitetsskapande och i förlängningen också vår konstnärliga och estetiska praktik.
När du beskriver din forskning använder du ett citat av författaren och nobelpristagaren Toni Morrison: ”Our lives have no meaning, no depth without the white gaze. And I have spent my entire writing life trying to make sure that the white gaze was not the dominant one in any of my books.” Hur yttrar sig den vita blicken inom scenkonstfältet?
– Vitheten är ett perspektiv, ett filter, som genomsyrar kulturinstitutioner, estetiska normer och publikens blick. När du går på en konstnärlig högskola matas du med 2000 år av europeisk kulturhistoria. På skolan är det inte alltid möjligt att utveckla ditt eget konstnärskap utifrån andra än dessa västerländska referenser. Det blir något du får fixa själv vid sidan av.
Hur går forskningen till?
– Mitt researcharbete utgår ifrån det egna arbetet, min egen konstnärliga praktik men också i samarbete med andras praktiker och olika kollektiva processer genom bland annat intervjuer och samtal. Arbetsmässigt handlar det om att läsa, kartlägga och dokumentera. Fördjupa och teoretisera. Jag har även en praktisk del som handlar om utvecklandet av olika konstnärliga metoder. För mig handlar den konstnärliga forskningen om skillnaden mellan utifrån och inifrån. Det finns teorier om hur vithet på scen ser ut i viktig och intressant intervjubaserad forskning inom de konstnärliga fälten. Men jag ser att det finns möjlighet att komma åt även andra, nya områden genom den konstnärliga forskningen.
Centralt för din forskning är att identifiera strategier.
– Ja, och det finns såklart tusen olika strategier, och jag har försökt ringa in huvudspår av strategier. Det första kallar jag performing whiteness eller nursing whiteness. Det handlar om att förminska sin svarthet och istället visa sin kompetens i att göra vithet.
Hur gör en det?
– En svart skådespelare kan till exempel göra sig själv mindre stor, mindre svart, ta mindre plats, ändra sin röst, vara väldigt kontrollerad och framför allt tona ner sin sexualitet. Det kan vara en balansgång mellan att å ena sidan vilja framhäva diversitet och å andra sidan undvika objektifiering. Ibland finns en oro för dessa frågor och en rädsla för att säga fel.
Den oron uppfattar jag att Sara Ahmed pratar om i begreppet ”Arrival”. När en kommer in i ett vitt rum så blir rummet plötsligt påmint om att det är vitt. Det är obehagligt och när det där obehagliga uppstår kan du vara den som får skulden för att det på något sätt skapats en konflikt. Men självklart var rummet vitt även innan vi kom in.
– Ja, den konsensus som skapas sitter ofta redan i väggarna. Det är självklart många som känner sig alienerade av traditioner och institutioner. Du kan känna dig alienerad på grund av klass, kön, sexualitet och funktionalitet till exempel. I min forskning fokuserar jag på den svarta erfarenheten även om den i sin tur kan användas för att studera andra former av förtryck. Att göra och inte göra vithet skapar ett dilemma, eftersom båda valen har konsekvenser. Men jag vill betona att inte alla kan eller gör vithet, och att det får konsekvenser. Som i stort påverkar ens tillhörighet inom det kulturella fältet samt jobbmöjligheter, försörjning och annat.
Kan du nämna exempel på när en inte gör vithet på jobbet?
– Det finns många exempel. Som minoritet medverkar du ofta i mer samtidsorienterade devisade projekt, där skådespelaren är medskapare till berättelsen. Då får du kanske i uppgift att utveckla mer universella teman som känslor kärlek, hat, krig, klimat. Även om dina erfarenheter efterfrågas kan det vara svårt att lyfta in dessa eftersom de kan upplevas för tunga och exotiska. En del undviker att ta in egna upplevelser på grund av dåliga erfarenheter. Andra gör det eftersom de känner ansvar gentemot publiken. Ibland händer det att alla involverade i produktionen inte kan hantera detta, därför att det upplevs som för annorlunda. Då exkluderas den svarta erfarenheten, både i rummet och senare i materialet som väljs ut att ingå i föreställningen.
Men hur skiljer det sig här jämfört med att vara en svart skådespelare i en miljö som jobbar med skriven dramatik, såsom klassiker?
– Där kan det istället handla om hur du griper an fiktionen, det vill säga idén om ”äkthet”. Det kan handla om att du spelar i en pjäs som har en specifik historisk tid, då människor som såg ut som du inte hade vissa rättigheter eller inte kunde inneha vissa positioner som din karaktär har. Då vill du lyfta det under repetitionen eftersom det är en viktig del av ditt arbete. Det går att likna med att vara en tysk skådespelare med tydlig tysk brytning, som precis flyttat till England och spelar en allierad i en föreställning om andra världskriget. Det leder till tankar. Vad är min ingång till den här rollen? Spelar jag en tysk spion eller är jag en spion för de allierade, eller är jag en engelsk allierad med en oförklarlig kraftig tysk accent eller är jag bara en tysk skådespelare som bor i England och är med i den här pjäsen ...
– Du skulle vilja ställa frågan: ”Är min karaktär vit? Ska jag göra den vitheten på ett visst sätt?” Hur lyfter du frågor som kan ifrågasätta din existens i projektet? Skulle en annan kollega dölja att den spelar någon med en annan sexualitet, etnicitet, funktionalitet eller är det en central del av hens rollarbete som förmodligen också engagerar alla andra? Vi skådespelare spelar hela tiden något annat är det vi är, men som minoritet måste du hålla den här diskussionen för dig själv. Att spela exempelvis vit och heterosexuell är en självklar skill som ingen tänker på som bedrifter.
En annan strategi är att formulera sin egen estetiska agenda.
– Ja, den delen är praktikbaserad och har fokus på hur du utvecklar och introducerar det egna arbetet och de egna referenserna. Jag regisserade föreställningen Svarta revolutionärer faller inte från månen, fritt efter Black Panther och Black Liberation Army-medlemmen Assata Shakurs självbiografi med samma namn. I den jobbade vi mycket med dramaturgi. Att jobba cirkulärt eller att introducera en berättelse där referenserna inte är självklara för publiken, tar längre tid i relation till de emotioner berättelsen väcker. Publiken ska inte bara tänka ”den arga svarta kvinnan” utan förstå varför den här personen är arg och att du själv också kan få bli det. Hur gör du för att skydda den här typen av berättelser och kroppar att exponeras för objektifiering och stigman? Jag har också försökt att tänka kring en mer reflekterad gestaltning i syfte att få åskådaren att reflektera mer över sin egen position i den här berättelsen. Att inte förkroppsliga våldet och skapa ett tittande utan att istället låta publiken reflektera över sin egen relation till det våld som svarta i USA utsätts för. Har du en relation, har du ingen och varför? Vi gjorde även försök att återerövra traditioner som genomsyrats av en västerländsk antropologisk blick, som masker och danser, för att se hur det är möjligt att lyfta fram dessa genom nya läsningar.
Vad vill du uppnå med din forskning?
– Jag hoppas att vi ska kunna prata om de här sakerna, utan att villkoras på våra arbetsplatser. Kan vi formulera och prata om de olika strategierna kan vi förhoppningsvis befria oss skådespelare från att spela ett dubbelspel där vi exempelvis vårdar vitheten. Min forskning handlar om att formulera verktygslådor för ett dekoloniserande arbete för att främja den svarta diasporan och dess uttryck.
Text: Nasim Aghili, regissör, dramatiker och konstnär
Foto: Mahoyo
Nr 4-19