Vid Drottningholmsteaterns uppsättning av Händels Ariodante i somras var dansen en viktig del av gestaltningen. En av de fem dansarna på den historiska scenen var Jonathan David Sikell.
– Drottningholm är en fullkomligt magisk plats att jobba på.
ÖGONEN LYSER PÅ JONATHAN när har vandrar runt i det Unesco-skyddade världsarvets många skrymslen.
– På 1700-talet bodde massvis med folk här, eftersom det var långt till Stockholm. Idag får du inte ha mat i kulissen, bara torra powerbars och vatten på flaska med skruvkork. Inte ens kolsyrat vatten, eftersom det finns risk att skada målerierna. Frågan är hur länge det går att fortsätta spela här, utan att slita för mycket på denna museala miljö, säger han.
Vi passerar teaterns hjärta – det fantastiska trämaskineriet med rep, block och talja, åsk- och vågmaskiner, loger med enkla tvättställ och på scengolvet syns spår av oljelampor som lämnat svarta märken.
– Jag var här även förra sommaren. Då stal huset en del fokus från mitt eget arbete. Oj, här är det visst ett hål i plankan. Golvet är ojämnt och lutar. Var knarrar det? Tänkt om musiken stannar upp och så står jag på en knarrande planka. Sådant var jag otroligt medveten om förra sommaren.
Jonathan medverkade då i Syskonen i Mantua i regi av Pia Forsgren – en nyskriven opera med gammal musik med koreografi av Patrik Sörling. I den uppsättningen mötte barock nutid i form av scenografi av Mamma Andersson och kostym av Behnaz Aram.
I årets uppsättning av Ariodante förvandlar koreografen Caroline Finn balettpartierna i det barocka Händelverket till modern reflekterande dans. Det är stiliserad koreografi – ibland smärtsamt stillsam – som om den är fast i en loop, kvävd i sin linda. Så småningom vävs rörelserna ihop och utvecklas. Men förändringarna är små.
– Dansen har en viktig funktion i verket och ingår i den röda tråden i operan. Det är roligt när det är så. Caroline var tydlig med att säga att hon inte är en barockkoreograf. Att vi mer skulle använda oss av minnen från barocken. Vi fick göra stora fysiska fraser under audition. Redan då förstod jag att dessa rörelser skulle vara omöjliga att göra just på denna scen. De måste anpassas och justeras till scenrummet, säger Jonathan.
DET FINA MED Drottningholmsteatern är att teatern kommer i första rummet, fortsätter han. Teatern sätter ton för rörelse och röst, den är prio ett.
– Vi gjorde stora danser först, som vi kokade ner för att sedan behålla känslan av dem i kroppen. Hade vi börjat från andra hållet hade de här små rörelserna inte fått någon personlig innebörd.
Jonathan är utbildad vid Kungliga Svenska balettskolan och har examen i modern nutida inriktning. En mångsidig dansare, vanligtvis anställd av Dansalliansen och med bred bakgrund. Han har arbetat med åtskilliga koreografer, bland andra Minna Krook, Kajsa Giertz och Camilla Ekelöf.
Skillnaden mellan att jobba med ett modern dansverk och ett klassiskt, konstaterar Jonathan, är att sång och musik styr en opera. Rörelserna måste alltid förhålla sig till ariorna, den kan inte ta plats från sången. Jonathan har arbetat vid flera operahus, senast i våras på La Monnaie i Bryssel, då medverkade han i Tristan och Isolde.
– Drottningholm är ju en intim scen och operahuset i Bryssel stort. Men förhållningssättet till dans skiljer sig rätt mycket åt. Lite fördomsfullt uttryckt kanske man kan säga att dansen och sången vid större operahus lätt blir separerade. I Ariodante har vi dansare varit med under varenda timme av repetitionsarbetet.
REGISSÖREN NICOLA RAAB och koreografen Caroline Finn har samarbetat tätt. Stycket handlar om en kung, prinsessa, hovdam, korsriddare, bror och en hertig och intriger dem emellan. Och om svek. I Ariodante blir Jonathan den som kommer med förändringen. Han gestaltar den maktlystne hertigen Polinessos (countertenoren Christophe Dumaux) alterego och är klädd i svarta kläder.
– I början tror nog publiken att jag är en scenarbetare som kommit fel. Den osäkerheten finns där med flit. Det börjar traditionellt i någon form av dammig barock, det är något i verket som inte stämmer.
När ridån på Drottningholmsteatern går upp står ensemblen utplacerad som svajiga skyltdockor i pudrade peruker, klackskor och breda panierförsedda kostymer. När operan slutar är alla klädda i underkläder.
– Jag tycker om kontraster i arbetet och jag njuter av att vara den här mörka gestalten som följer Polinesso. Jag blir till och med strypt under föreställningen, när hertigen gör sig av med sina demoner, haha. Den gestaltningen ligger så långt bort från den ljusa dansen i Minna Krooks barnföreställning Obs! Superviktigt som jag spelar i höst.
DANSEN DRIVER PÅ BERÄTTELSEN. Dansarna agerar som dubblerade skuggestalter till sångarna och följer dem som onda samveten. När musiken tar slut så fortsätter dansen hotfullt.
– För mig är modern dans teater. Jag ser koreografi som en form av regi. Det är inte bara steg. Det har varit en klar fördel att vi dansare har en viss känsla eller lust för att ta teaterregi i det här verket.
ARIODANTE ÄR SAMTIDIGT en mastodontopera med aria, på aria, på aria. Akt II, innehåller oändligt vackra och sorgsna arior, inte minst korsriddaren Ariodantes kärleksbekymmer gestaltad av den fenomenala mezzostjärnan Ann Hallenberg och kungadottern Ginevras (sopranen Roberta Mameli) sorg och förtvivlan efter att hon dömts till dödstraff av sin far.
– Det har varit underbart att få jobba med de här internationella sångarna, vilket team, så lätta att samarbeta med! Alla har varit vidöppna inför att arbeta fysiskt. Att vara så nära duktiga världsstjärnor, med deras vältränade röster och tekniska kunskaper är en ynnest. Det gör en väldigt imponerad. Det går nästan att se hur musklerna i halsen vibrerar när de skickar ut sina toner.
Opera är stora känslor. Det är också nyckeln, konstaterar Jonathan. Eftersom ariorna är så storslagna, blir det lätt lite kaka på kaka om dansen tar för stor plats. Sålunda är koreografin rätt stram och övergår allt mer i regi och skådespeleri i andra akten.
– Vi dansare bäddar till exempel ner en förtvivlad Ginevra i en säng. Vi tar hand om henne, men rörelserna blir allt mer aggressiva med tiden. Jag är väldigt förtjust hela den scenen. Den visar hur det konstnärliga teamet använt sig av oss dansare. Vi blir som en slags dockspelare, vi drar i trådarna och styr våra marionetter. När teaterns kulisser i form av löv och molnformationer letar sig in i Gesine Völlms barockkostymer, förvandlas ensemblen till vajande träd. I en elegant scen bygger Linus Fellboms ljusdesign upp en magisk stämning när Ariodante sveps ut i havet med vågorna. Och när operan tar slut står ensemblen avklädda på det åldrade och mjuka scengolvet.
– I scenen med vågmaskinen upplever du verkligen teaterns djup. Det är en makalös scen. Att få vara i detta teatermaskineri, som hållit i hundratals år, är stort. Samtidigt blir du mycket medveten om hur skört huset är.
Text: Magdalena Boman
Foto höst upp: Jonathan Sikell Foto: Micke Lundström
Nr 5-19