Principen om armlängds avstånd har hamnat på tapeten. Susanna Dahlberg, vd på Regionteater väst och inbjuden på ett Klys-möte i Malmö, konstaterar att en absolut definition av begreppet saknas.
DEN SENASTE TIDEN har flera sverigedemokratiska politiker på olika nivåer gjort utspel som antytt att partiet vill detaljstyra konsten och kulturen. SD-ledda Sölvesborg har beslutat att kons- ten som kommunen köper in ska vara tidlös och klassisk snarare än samtida och utmanande. I Täby försökte en politiker från SD stoppa ett författarsamtal om transfrågor.
Principen om armlängds avstånd betyder i korthet att politiken ska skapa förutsättningar för kultur och konst men avstå från att styra innehållet. Den växte fram i Storbritannien efter andra världskriget då man ville hitta ett sätt att hindra konsten från att bli ett statligt propagandaverktyg igen. Men hur fungerar principen i praktiken?
Susanna Dahlberg, vd på Regionteater väst, har i en masteruppsats på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet undersökt frågan. På Klys konferens Kulturskaparnas framtid i Malmö i november berättade Dahlberg att hon själv har varit med om att en föreställning har kritiserats från politiskt håll.
I sin studie har hon djupintervjuat bland annat konstnärer, politiker och tjänstemän. Hennes mest slående upptäckt var att det inte finns någon absolut definition. Däremot var de flesta rörande överens om att armarna har blivit kortare, det vill säga att politiker allt oftare vill lägga sig i.
– Ibland tycker jag att vi i branschen har låtsats vara mer fria än vad vi är, sa Dahlberg.
Hon menade också att principen om armlängds avstånd blir ett sätt att hantera paradoxer. Man vill att konsten ska vara fri, samtidigt som man vill att den ska verka för exempelvis jämställdhet – två strävanden som ju egentligen går på tvärs med varandra.
I DET EFTERFÖLJANDE panelsamtalet efterlyste Sofia Lenninger, som nyligen tvingades bort från posten som kultur- och bibliotekschef i Sölvesborg, en livligare debatt om de här frågorna.
Susanna Dahlberg påpekade att många hon pratat med utanför kulturvärlden tycker att det är rimligt att politiken som beviljar stöd till konst också är med och styr över dess innehåll, precis som företagsägare bestämmer över sin verksamhet.
– Genom att inte diskutera kulturpolitik tror jag att många människor fått för sig att detta inte är en viktig fråga, sa Dahlberg.
Text: FILIP YIFTER SVENSSON
Nr 7-19