”MDT ska ha spjutspets på scen och låg tröskel för publiken”

Vid årsskiftet tillträdde Anna Efraimsson som ny chef för Moderna Dansteatern, MDT, i Stockholm. Ett av hennes mål är att ha publiken i fokus. Ett annat är att bättre välkomna barn och unga till teatern.

SKEPPSHOLMEN EN GRÅMULEN vinterdag. Ännu har spelsäsongen på MDT inte satt igång. Men på det lilla sjumannakontoret i den före detta torpedverkstan råder febril aktivitet.

När jag träffar Anna Efraimsson har hon bara arbetat i tre veckor på sin nya post som chef för ”the place to be”, som teaterns slogan lyder, dansteatern som startades av koreografen Margaretha Åsberg 1987. Tillsättningen är välkommen. I ett drygt halvår har teatern varit utan chef efter att Danjel Andersson slutat, för att gå vidare till Dansehallerne i Köpenhamn.

Repertoaren är i princip redan lagd föt hela 2020, vilket innebär att Anna Efraimsson inte kommer att kunna sätta sin konstnärliga prägel fullt ut förrän 2021. Men visionerna finns redan där. Så var det också på MDT hon en gång började, som press- och publikansvarig i början av 2000-talet.

Här kan såväl ett publik- som ett utövarperspektiv skönjas. Bland de många idéerna finns att kunna anställa en pedagog som kan fungera som en brygga mellan åskådaren och konstverket.
–  Mitt mål är att vi ska ha spjutspets på scenen och låg tröskel för publiken, utan att behöva kompromissa med det konstnärliga, säger hon och sveper med blicken över den ännu tomma spelplat- sen.

Bland påtänkta utvecklingsprojekt finns en idé om att bli bättre på att bjuda in barn och unga till teatern, exempelvis genom att ta in klasser även på kvällstid så att vanlig vuxenpublik och ungdomar blandas.

I SNART 20 ÅR har Anna Efraimsson jobbat inom vad hon kallar ”dansekologin”. Rollerna samt arbetsplatserna har varit många, nu senast som prefekt och lektor i koreografi på DOCH, dans- och cirkushögskolan. Men där finns också en praktisk erfarenhet. Som ung spelade hon teater i Gamla Stan, på Lilla teatern. Dansat har hon däremot aldrig gjort.
– Jag är en av få inom danssverige som inte själv har varit dansare! utbrister hon nästan förtjust.
Tar du med dig något från åren på DOCH till MDT?  
– Oh ja, DOCH har varit en otroligt viktig skola. Jag har fått med mig ett enormt kontaktnät därifrån plus att jag har tagit del av en internationell diskurs: forskning kring dans och koreografi. Men det jag saknade där var en publik. Därför känns det fantastiskt att vara i den här rollen nu.
Vad är det för verksamhet du tar över? Är den i gott skick?
– Ja, det tycker jag. Det som är fantastiskt, och som jag vill fortsätta att förvalta, är att konstnären alltid står i centrum här. Man kan tycka att det är självklart, men jag har jobbat på många ställen där institutionsapparaten istället lätt tar över.
Du menar att administrationen äter upp det konstnärliga?
– Ja, delvis. Det handlar också om förhållningssätt. Här försöker vi istället att utgå från konstnärernas behov, i ögonhöjd.
Har du andra målbilder som kommer att bli drivande i ditt jobb?
– Det samtida dansfältet idag är i behov av att arbeta med dekolonialitet. På DOCH var jag med om att arbeta för det. Det kommer jag att göra även här. Det handlar om vilka konstnärer vi arbetar med, men också att ta ett mer strukturellt grepp och samarbeta med andra institutioner.
Som en av grundarna av W.I.S.P (Women in swedish performing arts), hur ser du på genusperspektiv inom dansen?
– Vi kommer att fortsätta med den feministiska profilen. Jag eftersträvar att alltid jobba normkritiskt både vad gäller kön, sexualitet och etnicitet. Jag har en stark feministisk praktik i vad jag än gör.
MDT:s verksamhet har även en internationell prägel. Hur tänker du om den?
– Med tanke på den globala situationen finns det anledning att vidga nätverken. En av våra producenter är från Ryssland och nu har hon precis satt igång samarbeten med konstnärsdrivna initiativ i såväl Moskva som i Sankt Petersburg.
Vad ligger överst på ditt skrivbord just nu?
– Det är att lyssna in personalen. Jag kommer att se över den interna organisationen och försöka förstå verksamheten, men också skapa tid för att tänka ut ett program för 2021.

Text: Ylva Lagercrantz Spindler

Foto: Micke Lundström

Nr 1/20