När musik- och dockteater förenades i uppsättningen av Kalevala på Åbo Svenska teater visste ingen hur det skulle sluta. Men uppskattningen var stor över att ett traditionellt epos fått nya uttryck. Musikalartisten Lisa Wermelin berättar om arbetet med föreställningen.
IDAG BOR LISA WERMELIN i Sundbyberg och frilansar som artist parallellt med ett par extrajobb. För knappt ett år sedan bodde hon i Finland och var i full färd med att repetera en banbrytande iscensättning av Kalevala – det finska nationaleposet – på Åbo Svenska teater. Det resulterade i en uppsättning som blev omtyckt och uppmärksammad – trots att den tog ut svängarna rejält i att pröva nya sätt för att levandegöra det 170 år gamla eposet.
– För mig har hela det senaste året varit helt fantastiskt. Jag har ibland nästan svårt att förstå allt jag varit med om, det har varit väldigt roligt, utvecklande och lärorikt. Men självklart också utmanande och krävande, säger Lisa Wermelin när hon nu kan summera alla intryck från tiden hon arbetade med föreställningen.
DET BÖRJADE MED att hon sökte till en specialutbildning i Finland med fördjupande kurser i bland annat musik- och dockteater, body percussion och sång. Med bakgrund som musikalartist och skådespelare kände hon att utbildningen kunde ge nya perspektiv på att jobba med röst och rörelse. Ändå har hon aldrig tidigare tvekat inför att pröva olika uttryck för att nå och beröra en publik.
Förutom musikal och skådespeleri finns både stand-up, sång och podcastproduktion på hennes cv. Till utbildningen antogs tio musikalartister och tio dockförare.
– Mötet med dockteater var överväldigande. Det är ett mycket större och bredare område än vad många tror. Man kan skapa levande ting av nästan vad som helst, långt bortom dockor och figurer som de flesta förknippar med dockteater. Att på nära håll få vara med om att exempelvis röra en boll och hitta sätt att göra den levande var fascinerande, berättar Lisa Wermelin.
I uppsättningen av Kalevala användes bland annat papper, tyg och borstskaft för att skapa dockor och föremål till de fem akterna. För att sedan ge dem liv på scenen samarbetade hela ensemblen med rytm och rörelse. Musikalartister och dockförare bildade tillsammans en enhet. Kraften från de olika konstarterna gav sammantaget ett extra starkt uttryck, där musikalens påtagligt fysiska kontakt med publiken var en viktig beståndsdel.
– Jag upplever att inom musikal är det väldigt mycket yta. Du står framför spegeln åtta timmar om dagen och kollar dina piruetter, du blir väldigt självmedveten och innehållet kan vara polerat och bygga på kroppsideal. Oj, vad dockförarna struntade i hur de såg ut. De såg sina kroppar enbart som verktyg, instrument, för att få objekten att verka levande, säger Lisa Wermelin.
ALLA DELAR I FÖRESTÄLLNINGEN togs fram genom workshops, där olika övningar och undersökningar ledde fram till det slutliga resultatet. Regissören Jakob Höglund ledde det intensiva arbetet som byggde på skaparglädje och samarbetsanda, men också innebar prövningar av olika slag.
– Det är ett sätt att jobba som tar väldigt mycket tid och kräver tålamod. Vissa dagar kändes det som att vi inte kom någonstans. Dessutom talade vi tre olika språk, berättar Lisa Wemelin.
En av de grundläggande delarna i arbetet var att ensemblen andades tillsammans och med de olika dockorna. På så sätt gick det att få en stark samverkan i både regi, scenografi och koreografi, vilket flera recensenter upplevde som påfallande.
Att välja just Kalevala för att få olika konstformer att mötas kan ses som en extra stor utmaning. Eposet bygger på berättelser som sjungits från generation till generation. Versmått, upprepningar och allitterationer hjälpte sångarna att minnas dikterna. För en del kan innehållet verka vara svårt att ta till sig och en aning otidsenligt.
– Från början undrade jag ibland; vad är detta? Men Kalevala är en samling livsöden som rymmer ensamhet, smärta och sorg. En tidlös saga om livet, säger Lisa Wermelin.
För den finländska kulturen har Kalevalas betydelse varit enorm, och har haft stort inflytande på konsten och vetenskapen. Ännu i dag påverkar Kalevala finländarnas uppfattning om finsk kultur och det finska själslivet.
– Visst fanns det stunder av tvivel om hur mottagandet skulle bli. Veckorna före premiären var prestationsångesten nästan outhärdlig. Men när vi hade en testföreställning där familjer och vänner var inbjudna lossnade allt, de var helt lyriska. Då visste vi att det är så bra som vi känner att det är, säger Lisa Wermelin.
FLERA PERSONER VAR avgörande i arbetet. Kompositören Robert Kock, scenografen och kostymdesignern Heidi Wikar, textförfattaren Tobias Zilliacus och dockdesignern Heini Maaranen var bara några av dem.
– Tidigt kände jag att vi skapade något banbrytande. Vi vann också Auroramedaljen, som första gången gick till en ensemble. Många reagerade också på att det inte var några män med på scenen, flera tidningar tyckte att det var anmärkningsvärt, vilket är lite tröttsamt, säger Lisa Wermelin.
När hon nu blickar framåt är det svårt att veta vad som kommer att ske framöver. Precis som för många andra i scen- och filmbranschen är det som att en pausknapp trycks ned i yrkeslivet. Inte lätt att planera då, men samtidigt har hon under våren släppt en ep i eget namn med fyra egna låtar. Titeln säger förhoppningsvis något om framtiden: This Too Shall Pass. Vad som däremot kommer att vara bestående är det senaste årets utforskande av olika konstformer i Kalevala.
– Om jag fick möjlighet att göra samma sak en gång till skulle jag inte tveka en sekund. Berättelsen skulle absolut fungera för en svensk publik, den säger mycket om hur vi har det idag, säger Lisa Wermelin.
Text: Peter Rehnfeldt
Foto ovan: Foto:Jesper Dolgov
Nr 4-20