Hur kan man förkroppsliga dramatisk text och vilken betydelse har skådespelares kroppsliga kompetens för fördjupat skådespeleri?
De frågorna söker rörelsepedagogen Aleksandra Czarnecki Plaude svar på i sitt pågående forskningsprojekt.
MAJMORGON I SUNDSVALL. På Teater Västernorrlands minsta scen går skådespelaren Gisela Nilsson av och an. De höga kängklackarna smäller mot golvet, den fotsida kjolens tunna tyg fladdrar i vinddraget av hennes snabba, rastlösa steg. ”Han är en demon och ingen människa!”, väser hon.
När hon gjorde scenen nyss stod hon nästan stilla då hon sa sina repliker. Den här gången får orden en annan laddning, hennes röst ett slags ursinne. Eller rentav vansinne som motsvarar det som hennes motspelare Åke Arvidsson strax ska fråga henne: ”Alice, är du en djävul, du också?”
Vi är en bit in i en repetition av andra akten av Strindbergs Dödsdansen. Eller nej. Repetition är inte rätt ord än, har jag fått veta. Det här är en ”kroppslig läsning” av pjäsen. Skådespelarna kan ännu inte manuset helt utantill, även om de agerar utan pärmar i händerna, och scenerna är inte på långt när färdiga. Det rör sig om en metod som regissören Aleksandra Czarnecki Plaude utvecklat.
Det var bara några dagar sedan som skådespelarna Kaj Ahlgren, Åke Arvidsson och Gisela Nilsson hade sitt första genomdrag av dramat tillsammans med regissören Aleksandra Czarnecki Plaude. Dagen därpå var det spel direkt som gällde. De pratade i mun på varandra, glömde repliker, sa dem i fel ordning – men inget av detta spelade någon roll. Det viktiga var att de jobbade intuitivt och vågade kasta sig ut för att utforska texten kroppsligt, enligt Aleksandra Czarnecki Plaude.
– Men det är inte vanligt improvisationsarbete, utan ett sökande efter en fördjupad textförståelse. Som ett slags analys med höger hjärnhalva istället för med vänster, säger hon.
Och, poängterar hon, det handlar inte om att göra någon slags rörelseföreställningar, utan om att lyfta texten genom skådespelarnas kroppar.
DET HELA ÄR ANDRA DELEN i ett konstnärligt forskningsprojekt som hon arbetar med inom sin verksamhet som lektor i rörelsegestaltning på Stockholms konstnärliga högskola och i tätt samarbete med Teater Västernorrland. Det går ut på att undersöka det som Aleksandra Czarnecki Plaude kallar ”glappet” mellan det textuella och det kroppsliga, att ”undersöka texten via kroppen”, som det står i projektbeskrivningen.
– När vi jobbar med kroppen kommer vi mer i kontakt med ”djuret” inom oss, parallellt med det förnuftiga, analytiska och det öppna hjärtat. Då tar vi in texten på ett mer intuitivt och långsammare sätt. Som regissör vill jag se den processen – hur skådespelarna liksom sköljs igenom texten och får gå vilse i den, för att senare kunna hitta vidare.
– I det stadiet får inga uttryck censureras.
Varje repetition/kroppslig läsning och så småningom föreställning, inleds med att Aleksandra Czarnecki Plaude leder en uppvärmning med fokus på andning och röst inklusive massage, framför allt kring skulderbladen, eller vingarna som hon kallar dem.
– När man gör så öppnar sig valv efter valv i kroppen.
Visst. Alla skådespelare använder sina kroppar, konstaterar Aleksandra Czarnecki Plaude. Men hon menar alltså att det oftast finns ett glapp mellan text och rörelse, mellan repetition och färdig föreställning.
– Det kroppsliga ses ofta mer som uppvärmning eller koreografi och separeras från textarbetet. Jag tycker det är olyckligt med den uppdelningen.
Och även om instuderingsarbetet bygger på improvisationer har det kroppsliga ofta försvunnit då man nått fram till premiär.
– Det finns så mycket rädslor och prestige som står i vägen.
Hur gör då hon själv för att få skådespelarna att våga utmana sig själva och varandra?
– Jag har några begrepp som är min ”kompass”, nämligen innerlighet, kärlek, allvar, humor, andning och närvaro. Och en jädra disciplin!
ALEKSANDRA CZARNECKI PLAUDE är uppvuxen i Polen, där hon var konsertpianist. 1989 kom hon till Sverige och utbildade sig till rytmiklärare, med koreografi som tillval. Efter att ha jobbat som pedagog och frilansande scenkonstnär några år sökte hon en tjänst som rörelsepedagog på det som då hette Teaterhögskolan och menar att hon fick den tack vare att hon gjorde en audition då hon visade hur hon använde kroppen som instrument.
De följande åren följde hon alla sina studenters lektioner, vilket hon i dag ser som sin teaterutbildning. Sedan dess har hon, utöver tjänsten på Stockholms konstnärliga högskola, fortbildat skådespelare i sin metod både i Sverige och utomlands.
Det var när regissören Anna Pettersson satte upp Körsbärsträdgården på Teater Västernorrland 2017 som hon bjöd in Aleksandra Czarnecki Plaude att hålla en workshop och därefter arbeta med rörelsegestaltning i föreställningen. Även i pjäsen I huvudet på Alfhild Agrell engagerades hon för rörelsegestaltningen. Då det var dags för nästa produktion föreslog skådespelarna att hon skulle hålla också i regiarbetet och valde att arbeta med Dödsdansen. Arbetet med den föreställningen ligger till grund för forskningsarbetet.
När skådespelarna denna majdag tar paus efter halvannan timme, berättar de att en av de saker Aleksandra Czarnecki Plaude lärt dem är att hitta och använda atmosfären och ”topografin” i rummet.
– Som om det vore ett landskap, säger Gisela Nilsson och förklarar att det sättet att jobba hjälper henne, som är en snabb människa, att våga stanna i sina rörelser, känna in tid och plats.
Kaj Ahlgren nickar:
– Och när man gör det märker man att det händer saker med texten.
Skådespelartrion är lyrisk över arbetssättet.
– Det är befriande! Vi har hittat nån slags gemensam andning som skapar total tillit, säger Åke Arvidsson.
Aleksandra Czarnecki Plaude är tacksam över att den här skådespelartrion vågat ge sig in i hennes experiment med hull och hår.
– De är så modiga och arbetar med sån respekt för varandra!
Text: Ingela Hofsten
Foto: Lia Jacobi
Nr 5-20