”NÄR SKA DET HÄR ta slut? Jag längtar tills det blir som vanligt igen!” Jag hör det sägas varje dag i olika sammanhang. Det som skulle vara över på några månader, i värsta fall, har bitit sig fast på ett sätt som ingen kunnat föreställa sig. Nu verkar det som att vi kan vänta oss nästan vad som helst av hemskheter. Före pandemin verkar ingen ha trott att den skulle kunna komma, nu har vi svårt att föreställa oss att den kan ta slut. Men den kommer att ta slut. En dag kommer det här vara en parentes i historien som vi tittar tillbaka på och förundras över hur vi kunde leva med regleringar för hur vi fick mötas. Att inte få ha en fest, att inte få demonstrera, att inte få sitta i en fullsatt biosalong, att inte få arbeta som vi vill.
Men hur ska det se ut när vi öppnar upp igen? Krisen har blottat flera brister i trygghetssystem och socialförsäkringar för dem som arbetar i oregelbundna anställningar och med varierande inkomster. Med tanke på hur arbetsmarknaden inom kultur, media och evenemang ser ut blir det tydligt att dessa branscher är särskilt utsatta. För många är trygghetssystemen så otillräckliga att man helt gett upp att försöka ta del av dem. A-kassan har inte kunnat möta behovet från dem med enskild firma, trots att regeringen anpassat regelverken. Privata besparingar och buffertar har räddat de som haft dem.
MÅSTE MAN VARA RIK för att arbeta inom kulturnäringarna? Konsthögskolor och förberedande utbildningar har länge kämpat med social snedrekrytering, men de kan inte göra det själva. De ser över antagningsprocesser, utbildningsplaner och bemanning för att kunna nå en större mångfald av studenter.
Det är ett viktigt arbete för att göra sig av med exkluderande strukturer och för att vara relevanta och tillgängliga. Men om de konstnärliga utbildningarna på allvar ska kunna nå studenter från socioekonomiskt eftersatta områden måste förutsättningarna att leva och försörja sig som konstnärligt yrkesverksam förbättras. Kan vi skapa ett samhälle där jag kan delta i kulturlivet oavsett klass, etnisk härkomst eller kön? Kan vi bygga något bättre än det vi haft?
Kan vi tillsammans verka för att scen-, film- och tv-näringarna ökar inkluderingen och representationen av dem som rasifieras?
Kanske arbetsgivare inom både scen och film implementerar riktlinjer för intima scener i alla sina produktioner som ett led i att förbättra arbetsmiljön och förebygga sexuella trakasserier?
Kan vi äntligen få ett produktionsincitament på plats så att svensk film och tv-drama kan produceras i Sverige, istället för utomlands så fort det blir möjligt att resa igen – med allt vad det innebär av negativ klimatpåverkan och förlorade arbetstillfällen?
Kanske den moderniserade upphovsrätt som vi kämpar för kan säkerställa upphovspersoners och utövares rätt till ersättning i en framtid där rättigheter och betalningsmodeller för det digitala landskapet blir allt viktigare? Kanske a-kassan äntligen reformeras för att kunna möta de behov som finns på dagens arbetsmarknad? Kanske kan scenkonst- allianserna förstärkas så att fler yrkesgrupper kan inkluderas? Kan den offentligt finansierade kulturen få de anslagsuppräkningar som krävs för att arbetsgivare ska kunna ta ansvar för frilansarna och kunna vara goda chefer?
TEATERFÖRBUNDET ARBETAR FÖR att det inte ska bli som vanligt igen. Vi arbetar för att det ska bli bättre för fler. Ju fler vi är, desto starkare blir vår röst. Tack för att du genom ditt medlemskap bidrar till ett starkt fackförbund för scen och film.
SIMON NORRTHON
ORDFÖRANDE
Nr 1-21