Hur kan scenkonsten överleva efter coronapandemin när Netflix och HBO kommit att ersätta vårt behov av konstnärlig stimulans?
Kommer scenkonsten återvända till det normala eller behöver den hitta nya vägar?
Scen & film har pratat med fem danskonstnärer om coronastrategier och ödesval.
NÄR RUTIN OCH VARDAGSLIV omkullkastades i mars förra året och världen, mer eller mindre, tvingades stänga ned infann sig en nyfiken vakenhet hos flera av danskonstnärerna Scen & Film varit i kontakt med. Hur skulle vi nu lyckas genomföra de uppdrag vi är satta till att göra?
– Det var nästan lite spännande när det hände. Usch, det låter motbjudande att säga så, men det fanns en energi som kom av krisen. ”Nu jävlar är det allvar, hur löser vi det?”, säger Martin Forsberg, danschef på Norrdans i Härnösand.
Monika Milocco, som basar över dansverksamheten på Regionteater Väst i Borås (RTV), känner igen den energin.
– Till en början höll vi avstånd och arbetade mycket utifrån dansarnas egna önskemål. Vi lyckades vända oron till att bli något kreativt, berättar hon.
Norrdans blev snabbt uppmärksammade i riksmedia för sitt koncept Norrdans take away, där publiken kunde beställa ett kortare stycke till sin innergård. RTV satsade mycket på internt processarbete och digitala lösningar. Båda institutionerna lyckades genomföra sina höstrepertoarer för skolklasser i respektive region, men i och med den andra pandemivågen, som återigen kräver nya kreativa lösningar, så försvinner orken alltmer.
– Jag var nog ganska naiv först. Tänkte ”hej och hå, bara hösten kommer så går det här över”. När hösten sen kom med alla anpassningar det innebar så tänkte jag istället ”jamen då är det här det nya normala”. Nu säger andra vågen att ”ni ska tillbaks ner i kolkällaren igen”, då är det lätt att bli förbannad, ledsen och trött, slår Martin Forsberg fast.
– Vi har också fått ökad arbetsbelastning, förklarar Monika Milocco. Vi ska inte bara ha en plan att ha i huvudet, utan flera. Vi ska hitta alternativa lösningar på både kort och lång sikt. Som chef ska jag ju också skapa trygghet och vara tydlig, ”det är de här riktlinjerna vi har och de här riskanalyserna har gjorts”.
MILOCCO HAR SNEGLAT åt idrottens håll, som hon menar har större likheter med dansen rent praktiskt än andra konstformer i det här läget, för att se hur de har löst distansproblematiken. Hur kan vi fortsätta utföra ett yrke som kräver fysisk kontakt och samtidigt följa restriktionerna?
– Att ändra koreografin i föreställningar som redan var klara gick ju inte, då blir det ju något annat. Så jag tittade bland annat på Brottningsförbundets riktlinjer och bestämde att vi inte kan undvara fysisk kontakt. Vi är ju bara sex dansare och har kunnat skapa en egen ”bubbla”. Det primära har varit att hålla ett avstånd på minst en och en halv meter till vår publik.
Norrdans har också löst det fortsatt osäkra läget med att låta dansarna repetera ett nytt stycke i en coronasäkrad ”bubbla”. Däremot planerar de inte för någon turné under våren, utan sparar den till hösten. Premiären kommer istället att hållas internt på teatern. Men att allt snart ska återgå till det normala tack vare vaccinet är inget Martin Forsberg vågar hoppas alltför mycket på.
– Jag märker att jag är lite skeptisk. Så vi planerar för framtiden med många olika scenarion samtidigt.
Inte heller dansaren Kit Brown på Skånes dansteater tror att vi kommer att se ljuset i tunneln på ett tag. När stycket Second Landscape ställdes in förra året startade han och kollegan Samuel Denton en podd, DancePod with Skånes Dansteater, där de möter kollegor i samtal om kreativa processer. Han vill se positivt på läget, men erkänner att det nog är lite av ett försvar.
– Jag tror inte vi kommer att kunna jobba som vanligt än på länge. Istället tror jag vi måste anpassa verksamheterna för att nå ut bättre lokalt, i mindre skala, om vi vill spela live. Det kommer nog att dröja innan vi kan turnéra igen, åtminstone internationellt. Det här är ju saker vi behöver bli bättre på oavsett, med tanke på klimatförändringarna till exempel.
Ett arbete som syftar till att nå ut mer till den lokala publiken kan dock komma att innebära en uppgörelse med dansvärldens hierarkier, tror Brown. Historiskt har det småskaliga inte haft samma status som större, institutionella produktioner, menar han.
– De större scenernas storsatsningar når prestige, de småskaliga genererar inte lika mycket uppmärksamhet, mindre projekt får dessutom en lägre budget.
NYSTARTADE DANSINITIATIVET (DI) i Luleå vill också satsa på lokal danskonst. Inte enbart på grund av corona, utan också för att stärka värdet av konst som tilltalar lokalbefolkningen. Per Sundberg, konstnärlig ledare på DI, beskriver sin verksamhet som ”Norrbottens första fria scen med utgångspunkt i samtida dans och cirkus”.
Idén är att satsa lokalt i Luleå, där scenen som öppnades 2019 ligger, och att turnéra främst regionalt.
– Det har inte funnits någon annan renodlad dansscen i hela Norrbotten, trots att Norrbotten är en av Sveriges största regioner. Vi vill vara samtida och jobba utifrån den kontext som vi befinner oss vilket kan skapa konst som inte görs i en storstadsregion.
Eftersom Dansinitiativet är nytt på sin himmel har inte samma trötthet, som kan infinna sig på de etablerade danshusen, drabbat kompaniet ännu. De har använt tiden till att bygga upp en organisationsstruktur och under hösten genomfördes även ett internationellt samarbetsprojekt, Out of urgency, där fyra olika verk i fyra olika länder spelades samtidigt, både för en livepublik och genom virtuell uppkoppling.
– Jag har aldrig gjort något liknande. Det var häftigt att få ta del av andra länders publikreaktioner, samtidigt som vi fick relatera till vår publik i rummet. Vi fick jättefina reaktioner på att det var något unikt som hände, berättar Sundberg.
Det är lätt att tänka att pandemin, trots allt, bidragit till ökad kreativitet i dansvärlden. Även om en viss trötthet har smugit sig på, så har samtliga utövare som Scen & film varit i kontakt med hittat nya vägar för att nå ut till sin publik.
Men inte alla ser digitala lösningar eller ”business as usual”-andan som någonting positivt. Josephine Gray, en av de konstnärliga ledarna i dansgruppen Iraqi bodies, menar att vår längtan efter tiden före pandemin är ett sjukdomssymtom i sig.
– Jag är starkt skeptisk till idén om att vi ska tillbaka till en normalitet. Det som var innan, var det verkligen så fantastiskt? Speciellt i Sverige så har ju publikflödena varit i princip icke-existerande. Vi behöver tänka om, komma ifrån det förgivettagande. I livet finns en existentiell trötthet, nu har vi tid att konfrontera våra känslor.
GRAY ANSER ATT scenkonsten fått en mäktig konkurrent i streamingsajter som Netflix och HBO, där folk enkelt och bekvämt kan ta del av spännande historier, berättade genom specialeffekter och dramaspäckade storylines.
– Hur kan vi tävla mot den här typen av underhållning? Jag hoppas att vi kan använda tiden som getts oss till att se in i tomheten och förstå att den är ett tillstånd alla befinner sig i hela tiden, även om vi fyller den med olika saker. Om vi vågar stanna där kanske vi börjar uppskatta konst på ett mer bottnat sätt. Vilken scenkonst behöver vi skapa här och nu, vad är det som händer i rummet tillsammans? Vi har jobbat på det sättet i tio år och försöker fortfarande att nå den poesin, berättar Gray och brister ut i ett hjärtligt skratt.
Text: Aleksa Lundberg
Foto högst ur: Bild ur Regionteater Västs föreställning Drömlek.
.
Nr 1-21
