För att beskriva attributmakaren och scenografen Nicklas Nilssons arbete kan vi använda en trappa som är för stor för rummet – alltså sågar vi upp golvet. Och sätter upp en hylla med 2 000 pyttesmå matvaror, en skulptur av en egenartad hembränningsapparat och två guldbaggar.
FÖRSTA GULDBAGGEN i scenografi fick han redan under utbildningen. Nicklas hade arbetat under några år med En duva satt på en gren och funderade på tillvaron. Han sökte till teaterscenograf på StDH 2012 och kom in. Han var fortsatt involverad i filmarbetet under studietiden.
Nicklas delade guldbaggen för scenografi 2014 med Ulf Jonsson, Sandra Parment, Isabel Sjöstrand, Julia Tegström. Det krävdes ett helt team för de stora, detaljrika scenerna – en tog hand om möbler, en annan om trompe l’oeil- målningar och en tredje om väggfärg. Att bygga en scen som filmades under en enda dag, kunde ta en hel månad.
Under fyra år byggde teamet upp alla filmens scener från grunden inomhus i en studio. Det innebar exempelvis att såga upp golvet och fortsätta ner i källaren för att få plats med en trappa, som byggdes i full skala. Eller att byta färg på väggarna tio gånger innan regissören blev nöjd.
– Jo, man kan bli lite trött om man lagt ner en arbetsvecka och måste riva och flytta en vägg för att sedan riva och flytta tillbaka den. Det gäller att inte ha en massa prestige eller vara för kär i det man håller på med, säger Nicklas och låter rätt obekymrad.
Eftersom Nicklas gjorde praktik på Studio 24 redan 2006, när han pluggade till attributmakare, var han bekant med Roy Anderssons arbetsprocess. Efter StDH gick Nicklas direkt till inspelningen av Om det oändliga. Det blev ytterligare två års arbete med en regissör som utgår från en idé – en situation eller en replik – om vad som ska hända.
– Scenografens arbete börjar med att bygga upp och provfilma. Vi i teamet fick agera, säga repliker medan Roy kände fram vad scenen handlar om. Man bygger lager-på-lager, medan man provfilmar i miljöerna. Ibland fick man en ledtråd, ibland fick man bara arbeta vidare. Det är ett unikt sätt att jobba, mer som att skapa en målning. Man lägger ner oerhört mycket arbete som inte syns i slutändan.
DET ARBETE SOM ÄNDÅ syntes, var tillräckligt för att Nicklas skulle få ännu en guldbagge för bästa scenografi, denna gång tillsammans med Anders Hellström och Frida Ekstrand Elmström.
– Jag flyter runt lite i min karriär och har inget tydligt mål, men det har gått ganska bra ändå, säger han lite generat och tillägger att han brukar hålla till bakom kulisserna och är ovan vid uppmärksamhet. Även om Nicklas inte fick in foten i teatervärlden efter StDH, tycker han ändå att han fått glädje av de teoretiska studieåren som gav honom en djupare förståelse för själva bilden.
– Vad man placerar i bilden berättar mycket om den som befinner sig i miljön.
ROY ANDERSSON ÄR INTE den enda prisbelönta perfektionist som Nicklas har jobbat med. Han träffade Niki Lindroth von Bahr när de både gick utbildningen till attributmakare för snart 20 år sedan och efter det har de arbetat ihop en hel del, bland annat med hennes filmer Min börda och Något att minnas. Med Nikis filmer arbetar han i den lilla skalan, vilket underlättar – oftast.
– Det är enklare att ändra när man bygger smått. Vi brukar jobba i skala 7,5, det är det minsta vi kan göra för att få en hög detaljnivå. En person är då 22 cm hög, en stol är 14. Men det betyder att jag får använda pincetter för att få till en läskmugg på en och en halv centimeter som ska stå på bordet. Jag har stora smedhänder så egentligen är det dumt när det blir för smått. Att göra 2 000 små matvaror på rangliga hyllor, som scenen från Min börda i mataffären, är egentligen en fruktansvärd idé, arbetstidsmässigt sett. Men det var bara att sitta och vika de små paketen.
Arbetsprocessen är att utgå från en idé, ta många researchbilder, rita och bygga en modell och sedan prova sig fram. Rummet, och detaljerna i rummet är centralt i Nikis filmer. Vad finns till exempel i väntrummet på en vårdcentral? En superdeppig krukväxt, en dalahäst som inte passar in, ventiler som sitter på konstiga ställen, sladdar som hänger – hur hänger de förresten? Det är detaljerna som gör rummet verklighetstroget.
– Det här arbetet kräver att man är strukturerad och har ett öga för detaljer, exempelvis att se hur sladdar är monterade i ett rum, vad som finns utanför fönstret, hur långt bort är det, räkna ut olika skalor. Man behöver ha en känsla för hur verkligheten ska se ut när man ska återskapa den i modell.
Nicklas bygger mycket själv, med enkla 3D-modeller och provning av kameravinklar.
– Det är värdefullt, men kan också vara nästan förlamande för mig, jag tänker att jag måste göra det snarare än att leja bort.
Niki och Nicklas sitter ofta tillsammans och jobbar tätt, umgås också privat. Även om de har viljor som drar åt olika håll ibland, går sånt att hantera utan att det behövs några krissamtal, säger Nicklas.
– Det är Nikis filmer, men jag är engagerad i hennes historier och kan komma med idén om var vi ska vara – en bensinstation, laboratoriet Cern där det slutar med katastrof, i Något att minnas.
ETT ANNAT AV DERAS större uppdrag är kostymerna till David Bowies näst sista video Blackstar. Johan Renck, som regisserade hade sett deras kostymer till Fever Ray och kontaktade dem. Sedan följde två månader av ”häftiga kontraster”, säger Nicklas.
– Man gick från att sitta i en källare i Västertorp och limma ihop en mask av flätat hår, till att vara en och en halv meter från Bowie i New York när han bara kör, och så till Rumänien där resten av den stora produktionen gjordes. Han lade ner mycket energi och resurser på filmen. Vi visste inte hur sjuk han var då, och det märktes inte heller. Men i efterhand ser man att Blackstar är gjord som ett avsked.
Förra året fanns en skulptur av Nicklas på Liljevalchs vårsalong i Stockholm. Inspirerad av sina barndomsminnen från landsbygden i Närke, gjorde han Glesbygdsromantik en fantasifull hembränningsapparat. Men att vara verksam som konstnär är inget han lockats av.
– Det är lite för diffust. Jag tycker om att jobba konstnärligt, men har alltid velat ha ett yrke. Något att utgå ifrån när jag skapar saker. Jag gillar att jobba tillsammans med andra och för andra, med deras visioner.
Text: KAJSA OLSSON
Foton: PRIVAT (Nicklas Nilsson)
Nr 3-21
Nicklas Nilsson
Utbildad: i attributmakeri för TV och filmproduktion vid Luleå tekniska universitet, och till teaterscenografi vid StDH.
Produktioner i urval: Niki Lindroth von Bahrs Min börda och Johannes Nyholms Las Palmas. Kostymör i David Bowies Blackstar.
Två Guldbaggar: Scenografi för En duva satt på en gren (2014) och Om det oändliga (2019).
Aktuell med: Ett lite mindre jobb: Vinjett till Folkets hus och parker (med Niki Lindroth von Bahr) och ett internationellt projekt (än så länge hemligt).