På en presskonferens i slutet av maj fick vi veta hur regeringens plan för att avveckla restriktionerna ser ut. Om allt går som planerat ska restriktionerna vara borta i september.
När vi går in i den blomstrande tiden och med en ljusning i sikte vill man helst lägga det gångna året bakom sig, men vi har dragit många lärdomar som inte får glömmas bort. Regeringen har låtit kultursektorn och idrotten bära en stor del av samhällets nedstängning. Restriktionerna har varit godtyckliga och generella vilket lett till obegripliga skillnader och irritation när verksamheter som inte nås av förordningen har kunnat köra på som vanligt. Kulturen stängde först och öppnar sist. Därför är det motiverat med särskilda stöd till kultursektorn under pandemin och inför återstarten samt att de ligger kvar även efter det att restriktionerna har hävts.
I ett globalt perspektiv har Sverige klarat sig relativt bra, men det finns inget land som klarat att möta behoven från kulturlivet under pandemin. Inte heller Sverige. Överallt har det varit en kris för jämlikheten där de med svagast skydd drabbats hårdast. Unesco:s initiativ ResiliArt har tillkommit för att stötta artister och för att säkra en mångfald av kulturyttringar efter covid-19. Deras rapport visar på konsekvenserna av otrygga arbetsvillkor, hur kvinnor drabbas hårdare än män och hur underrepresenterade grupper får stå tillbaka. De som betalat det högsta priset är frilansarna. Vare sig de är visstidsanställda eller egenföretagare saknar de en jämlik tillgång till trygghetssystemen. I Sverige har kultur- och mediasektorn gjort sig beroende av frilansare, utan att trygghetssystemen utvecklats till att möta deras behov.
Just nu tittar vi extra på tv-branschen. Kanalerna presenterar alltför låga budgetar för att bolagen ska kunna erbjuda hållbara arbetsvillkor. Medarbetare pressas till sitt yttersta mot ersättning under avtalens minimilöner, ofta utan övertidsersättning. Scen & Film kallar producenterna till rundabordssamtal i juni för att höra hur de avser förbättra arbetsvillkoren för tv-arbetarna. En bra början är att teckna kollektivavtal.
Att så många arbetsgivare inom scenkonsten överlevt utan att behöva göra uppsägningar kopplade till pandemin, är för att de kunnat spela på frilansdragspelet. Utan att behöva förhandla med facket kan de minska sin personalstyrka vid behov. För att kompensera för detta har vi byggt upp scenkonstallianserna, men systemet förutsätter också att arbetsgivarna tar sitt ansvar för frilansarna. Det är viktigt nu att de som stått utanför arbetsmarknaden under pandemin snabbt kommer i arbete för att vi inte ska förlora viktig kompetens inom våra yrken. Det kommer att behövas särskilda satsningar på dem som de senaste åren examinerats från de konstnärliga högskolorna. De första åren efter avslutad utbildning är avgörande för etableringen på arbetsmarknaden.
Vi behöver reformer för en jämlik och tillgänglig arbetsmarknad där olika anlitandeformer kan samexistera och där du som frilansare kan planera ditt liv och känna tillförsikt oavsett om du är anställd eller egenföretagare. Vi behöver en a-kassa och en sjukförsäkring som kan erbjuda effektiva och förutsägbara stöd även för frilansare. Det ska vara enkelt och självklart för arbetsgivare att anställa den som vill vara anställd i stället för att de ska runda sitt arbetsgivaransvar genom att lägga ut arbetet på uppdrag.
Jag vill särskilt tacka alla förtroendevalda och våra anställda som under hela pandemin fortsatt utföra det som varit planerat samtidigt som ni hanterat konsekvenserna av pandemin och stöttat våra medlemmar. Jag önskar er alla en riktigt skön och vilsam sommar, och en höst som bjuder på en mer angenäm arbetsbörda och mycket publik.
SIMON NORRTHON
Ordförande
Nr 4-21