Dalateatern slår upp portarna igen – men håller hårt på säkerheten

Vad man har längtat! Det utropar skådespelaren Anna Granquist. Men, har publiken vant sig av med teater? Vågar de komma? Dalateatern fick svar på frågorna med en gång.

DET VAR PREMIÄR på Ålevangeliet i slutet av september och den första veckans biljetterna såldes slut i ett nafs. Recensenterna var mer än nöjda, ”folklig och lättillgänglig, men med ett djup och en hög konstnärlig nivå”, ”En stark teatralisk upplevelse”.
– Det är fint att vi öppnar med en pjäs som berör våra tankar i tiden, hur vi förhåller till naturen och vad vi betyder för varandra. Det är tvära kast, ett allvar som bryts med komiska inslag, det märks att människor vill skratta, säger skådespelaren Anna Granquist när vi träffas – och håller avstånd – i det luftiga lunchrummet före kvällens föreställning.

Teatern slår upp portarna med viss försiktighet. Med kafébordssittning tar salongen 80 besökare, men högst 70 kan boka. Pandemin är inte över, och det sista man vill ha är ett bakslag med ny nedstängning. För ganska precis två år sedan var Anna med i Vasa, en samproduktion med Strindbergs Intima Teater. De hann med fem föreställningar innan restriktionerna satte stopp.

Annars har Anna, som har rollen som den unge Patrik i Ålevangeliet, spelat under hela pandemin, med undantag för en månad. Hon har medverkat i en dansföreställning för högstadiet och repeterat med munskydd, ”då var det jobbigt att andas” och i utomhusföreställningen Andra sidan i Borlänge som spelades med vissa anpassningar.
– Min man som är dirigent, har arbetat betydligt mycket mind- re under pandemin. Och i jämförelse med vänner i branschen, frilansare som inte har haft jobb, är vi fast anställda priviligierade, säger Anna. Den månad då alla på teatern var hemma, läste vi manus och fick utrymme att i lugn och ro diskutera vad vi vill med teatern. Vi är olika, och det är bra.

NU ÅTERUPPTAS TURNERANDET. Ålevangeliet ska ut till bygdegårdar och Folkets hus runt om i Dalarna.
– Jag har saknat det! Visst, man har sluppit barnvaktspusslandet. Men det ska bli så roligt att vi får komma ut och göra vårt jobb, vårt uppdrag är att vara en teater för hela länet, säger Anna.

EN TURNERANDE TEATER betyder att allt görs för att kunna flyttas, vilket ställer krav på scenlösningar och ljussättning. Teatern håller med specialbyggda stolar i olika höjd som efterliknar gradänger. Dalateaterns måste-lista till arrangörerna är kort: yta och el. Det berättar Fredrik Jansson, Fuffen kallad, huvudskyddsombud och klubbordförande. Han är scenmästare och har jobbat många år i huset. En rundvandring skvallrar om att teaterdelen skulle behöva renoveras.

Den mindre salongen behöver bättre ljudisolering så att ljuden från gatan inte tränger in, i vissa arbetsutrymmen är det snålt med ventilation, foajén har sett bättre dagar i ett hus som invigdes på 60-talet och sedan lappats och lagats under åren.

Kommunen arbetar fram ett förslag på ombyggnad i dialog med teatern, sedan återstår att se hur förslaget landar hos politikerna

PÅ NYA SCEN, den mindre salongen, har Flickan, mamman och soporna spelats som skolföreställning, eller snarare klassföreställning, under pandemin. En klass i taget har släppts in, som minst var det fem personer i publiken. Publikvärden-dramapedagogen har haft visir och hållit avstånd, teknikerna har fått en plats där publiken inte passerar förbi.
– Vi har inga backuper varken på skådespelare eller tekniker. Minsta lilla hemgång ger inställda föreställningar. Förr hände det kanske att folk gick till jobbet även om de kände sig lite krassliga, men så är det inte längre, säger Fuffen.

Även den som känner sig frisk kan behöva vara vaksam. Tidigare i höstas visade det sig att sambon till en tekniker blivit smittad av covid trots att hen var dubbelvaccinerad. Det blev nödvändigt för teknikern att ta snabbtest för att kunna gå till jobbet. Teatern har fortfarande en coronagrupp som träffas en gång i veckan. Fuffen ingår i skyddskommittén på teatern.
– Vi har bett alla skyddsombud göra en konsekvens- och riskanalys för att det ska vara coronasäkert för dem som arbetar inför att gå tillbaka till någorlunda full salong på Lilla scen. Med biosittning är det 140 platser, ”men där är vi inte än”, tillägger Fuffen. Vi såg inga uppenbara röda flaggor med att öppna för 70 i publiken. Vi har glesat ut salongen och tänkt till kring insläpp, ja vi har förstås ett visst ansvar för publiken också.

ÄNDÅ VAR DET TVÅ som gick i pausen, vid en av de första föreställningarna av Ålevangeliet. De kände sig oroliga.
– Jag tycker det är tråkigt att de ska behöva känna så hos oss, trots våra åtgärder. Samtidigt tycker jag att de gjorde rätt, för man ska inte göra saker som man inte är trygg med, och de fick naturligtvis pengarna tillbaka.

FÖR ATT KUNNA HA verksamheten igång med två föreställningar är ensemblen uppdelad i två ”familjer”. Man har försökt jobba åtskilda, de äter lunch på separata tider. Två skådespelare delar loge, men är inte där samtidigt. Kostymmästaren som träffar båda ”familjerna” bär visir vid provningar.
– Överlag har vi varit väldigt noga med att hålla avstånd, flera av de anställda bor med någon från en riskgrupp. Vi har repat med alla möjliga sorters munskydd, visir och mängder med handsprit, vi har även provat med avstånd på repetition. Det betydde att skådespelarna blev tvingade att göra andra konstnärliga val på scenen än vad de brukar, säger Fuffen.

För honom personligen är det inte så stor ändring när teatern öppnar, eftersom han aldrig har kunnat göra sitt jobb hemifrån.
– Men för huset som helhet känns det som om vi har tagit ett stort steg, det skönt att vi kan träffas! Sitta i salongen och ha vecko- möte i stället för via Teams, säger Fuffen.

Huruvida arbetskamraterna är vaccinerade – pratar ni om det?
– Ja, nog kan jag fråga om folk har fått sin andra spruta, säger Anna. Och det har alla fått, vad jag vet.

EN SÅDAN FRÅGA skulle Daniel Rylander inte kunna ställa. Han är teaterchef vid Dalateatern sedan några månader tillbaka.
– Vi kan hänvisa till Folkhälsomyndighetens rekommendationer och där ingår att vaccinera sig, det gäller såväl publik som personal. Men naturligtvis kan jag som chef varken kräva vaccination eller ställa frågan till de anställda.

Att börja ett nytt jobb under pandemin var inte särskilt dramatiskt, enligt Daniel. Han tyckte att han behövde röra på sig efter drygt åtta år som chef för Byteatern i Kalmar.
– Man hade vidtagit ungefär samma åtgärder som på Dalateatern och flera andra teatrar under restriktionerna. Så det var bara att rivstarta här, jag vet vad jag behöver göra som teaterchef och jag tycker att det känns bra.

DET DRÖJER FRAM till 2022–2023 innan han kan sätta avtryck i repertoaren, men han ser fram emot de inplanerade uppsättningarna.
– Särskilt en pjäs av Strindbergs dotter, Ödesmärkt, som knappt har spelats sedan den skrevs 1923.

I slutet av augusti höll länsteatrarna sin årliga konferens. Pandemi och nedstängning var naturligtvis ett diskussionsämne, och ordet ”kulturskuld” användes. Vems är skulden?
– Det är en parallell till begreppet vårdskuld. Ordet är en markering till politikerna, Vi finansieras med skattemedel och ska ge något till publiken. Det har funnits en farhåga att man skulle passa på och skära ner under pandemin, när vi inte har varit så synliga.

KVÄLLENS FÖRESTÄLLNING går mot sitt slut. Oktober är förkylningstider, men inte minsta hostning har hörts i salongen.

Det är tät tystnad som bryts av skratt och ljudet av applåder på slutet som fyller hela rummet.
Publik som pratar med varandra på väg ut, samtalen fortsätter på den regnvåta parkeringen ”alltså, det här med varifrån vi kommer och vart vi är på väg…”.
Det hörs att teatern har öppnat.

Text: KAJSA OLSSON

Foton: PER ERIKSSON

Nr 6-21