Bombina Bombast – från teknikpionjär till etablerad grupp

Från purunga teknikoptimister med nollbudget till en etablerad scenkonstgrupp med arbetsgivaransvar.
– Nu är det dags att förvalta det vi kan och göra produktioner vi känner oss trygga med, säger Stefan Bexell Staniic´ på Bombina Bombast.
– Är det inte just det otrygga vi är mest trygga med, inflikar Emma Bexell Staniic´.

DE PRATAR GÄRNA SÅ DÄR – inte i munnen på varandra men omlott, lägger till och flikar in i ett växelspel av infall och reflektioner. Lika hemtamt langar de sin senaste privata samproduktion mellan sig, den bara några veckor gamla dottern Lana som mestadels godmodigt sover sig genom samtalet.
– Vi gör ju allt ihop, men för att jobba hållbart och expandera så mycket som vi gjort måste vi kunna vara på två platser samtidigt, förklarar Stefan.
– Tidigare var det nästan som ett tvång, att vi båda skulle kunna allt, säger Emma. Nu lär vi oss olika saker men har koll på varandras spetskompetenser.

Dottern är deras andra, storasyster Livia har fyllt tre år och redan när hon kom förändrades gruppens sätt att arbeta.
– Numera är tekniken i första hand ett redskap för oss. Den gör det möjligt att exempelvis skapa en virtuell repsal där vi arbetar med en dansare som också har småbarn. Vi kan också skicka ett antal headsets på turné utan att själva följa med, säger Stefan.
– Vi vill gärna visa våra verk i hela världen, förklarar Emma. Men vi vill också vara hemma med våra barn.

I tio år har de drivit gruppen Bombina Bombast och längre än så har de arbetat tillsammans och varit ett par. Med VR-teknik har de mutat in ett eget revir inom scenkonsten och varvat egna produktioner med samarbeten med andra frigrupper och institutioner. Länge har de satt en ära i att vara i framkant med tekniken och rastlöst prövat nya lösningar, men finner sig nu på en position där de hellre fördjupar och förvaltar kunskaperna än söker nya utmaningar.
– Ofta har vi varit först med ny teknik. Då finns det inga instruktionsfilmer att googla om nåt kör ihop sig, man måste lösa problemet själv. Det gör att det ibland blir mer fokus på att få verktyget att fungera än på att göra något bra av innehållet, säger Stefan.
– Om vi inte löst formen för att den är ny för oss, finns risken att verket bara blir form och inte innehåll, säger Emma. Eftersom vi inte själva kommit fram till vad tekniken ger oss och publiken.

LAGOM TILL TIOÅRSJUBILEET har mycket som tidigare hängt löst fallit på plats. Som våningen vi träffas i på Lodgatan i Malmös hamnkvarter. Sedan ett par månader tillbaka är detta gruppens fasta lokal i ett hus de delar med bland annat Teater Insite och Södra Communityteatern. Fastigheten ägs av en privat hyresvärd och rymmer dessutom kontor för en rad andra kulturaktörer som arkitekter, animatörer och finsnickare.
– I en tid när Blackstone köper upp Malmö känns det som en stor säkerhet för oss att hyra av någon som är ute efter vårt samarbete och inte våra pengar, säger Stefan.
Tanken är att samordna publika arrangemang med de andra frigrupperna, men de ser sig också om i andra riktningar.
– Vi har exempelvis ett spännande projekt på gång med två av arkitekterna, säger Stefan.
Också responsen på gruppens idéer ter sig annorlunda idag än tidigare.
– Förr kastade vi ut tjugo bollar och två fastnade. Nu fastnar… arton.

Som en effekt av detta är Bombina Bombast denna höst involverade i hela elva produktioner.
– Vi är vana vid att vara en liten och lätt organisation som kan göra snabba vändningar, säger Emma. Plötsligt är vi i ett läge när vi planerar hösten 2024 och har saker ifyllda varje säsong.
För att göra läget hållbart har de tagit hjälp av andra och har i dagsläget fyra anställda.
– Det här är otroligt duktiga personer som har tackat nej till jobb på institutioner för att de vill arbeta med oss, säger Stefan. Det otacksamma är att vi har så lite trygghet att erbjuda dem.
Sedan två månader tillbaka är tryggheten något större, sedan gruppen beviljats verksamhetsstöd.
– Vi är otroligt glada för detta, säger Emma. Det var som om vi hållit andan i tio år och äntligen kunde andas ut. Tills vi insåg hur lite pengar det verkligen är, för det räcker ju inte för att ge oss alla lön.
Ändå är det ingen tvekan om att de uppnått en avundsvärd position, en upplevelse de bearbetar i den kommande uppsättningen Local Hero 3 som har premiär på Skånes dansteater i Malmö 20 januari.
– Det kommer att vara en politisk satir med många metalager, säger Stefan. Om att vara konstnär och att vara rädd för att vara konstnär. Vad händer när vi fått verksamhetsstöd, har vi blivit sell-outs nu som jobbar för institutionsteatrarna?

Med jubileumsföreställningen sluts cirkeln inte bara för gruppen utan också för trilogin som de levt med sedan 2016.
På frågan vilka andra verk som varit viktiga under decenniet som gått, blir de först tysta, innan de snabbt enas om Candide som gavs på Södra teatern i Stockholm 2012.
– Det var vår första produktion som Bombina Bombast och vi kände oss lite som Candide, minns Emma. Vi var totala optimister och alla andra var pessimister.
– Själva verket var inte så banbrytande men det var väldigt mycket ”vi”. Alla jobbade ideellt och vi hade femtio personer på och bakom scen under två kvällar. Mer hade vi inte råd med.
Året efter skapade de verket TWeN PiKS - a performance where everybody does everything and nothing is what it seems som gav publiken möjlighet att interagera med teaterupplevelsen, något som fortfarande var relativt nytt den gången.
– Vi hade varit i New York och blivit inspirerade av immersive theatre. Verket är dessutom något av det största vi gjort rent ytmässigt, säger Stefan.
– Och Strange Days (2015) förstås, säger Emma. Det var vårt första verk med vr-teknik, där vi utforskade relationen mellan musik och minne.
– Den väckte starka reaktioner inte minst under turnén i Peking, minns Stefan. Ett par machomän började gråta när de hörde musik som berörde dem känslomässigt. Då kände vi att vi skapat en liten pärla.
– Shared Individual (2016) var vår biljett till filmvärlden och väldigt viktig för oss, fortsätter Stefan. Det är också något av det svåraste vi gjort rent tekniskt, i samarbete med ett danskt filmbolag.
Och sen då?
– Ögonvittnen förstås, säger de och nu talar de verkligen i munnen på varandra. Produktionen som nyligen haft nypremiär på Unga Malmö Stadsteater gav dem Thaliapriset 2020 tillsammans med regissören Sara Cronberg. I verket kombineras filmade samtal med överlevare från andra världskrigets koncentrationsläger med videoprojektioner och scenisk gestaltning.
– Den uppsättningen förändrade allt, säger Stefan. Jag hoppas att den kommer att spelas för alltid.

Text: Boel Gerell

Bild ovan: Ur föreställningen Strange days (2015). Foto: Emma Bexell Stanisic

Nr 7/21