Lars-Åke Thessman bygger rum med nära relationer till regi och skådespelarnas rörelser. Samarbetet är kärnan i arbetet som scenograf. Nu senast hyllas han för sin storslagna scenografi till Herr Arnes penningar på Göteborgsoperan.
PÅ GÖTEBORGSOPERANS STORA SCEN ligger ett mäktigt skepp. En galeas omgiven, ja nästan uppslukad, av is som tornar upp sig i stora block. På fondhimlen bakom anas annalkande oväder.
Det är slutscenen i operan Herr Arnes penningar, efter Selma Lagerlöfs roman, som repeteras. Scenografen Lars-Åke Thessman sitter med övriga teamet vid regibordet ute i salongen. Emellanåt reser han sig och går diskret upp bakom scenen. Med två veckor till premiär återstår många detaljer.
– Det är lite press med att lösa det sista nu. När orkestern kommer handlar det mesta om musiken, säger han.
Lars-Åke Thessman är hemmastadd i operahuset. Och han trivs här. Exakt hur många scenografier han har gjort på Göteborgsoperan har han tappat räkningen på, men det lär vara ett tjugotal. I vissa uppsättningar har han svarat för både scenografi och kostymer. Det är bland annat allt arbete här som har gjort honom till en av landets främsta scenografer, särskilt inom opera. Han är flerfaldigt prisbelönad och hyllad långt utanför våra gränser. Nu skapar den Göteborgsfödde Thessman scenrummet för det som kallas Bohusläns nationalopera.
Selma Lagerlöfs berättelse utspelas på kusten vid Marstrand i mitten av 1500-talet. Smällkall vinter, ond bråd död och spöklik magi hör till ingredienserna som ska omsättas på scen. Samt en särskild förbindelse mellan människa och natur.
– Hur isen behåller sitt grepp är fantastiskt skildrat av Selma Lagerlöf, säger Lars-Åke Thessman.
Herr Arnes penningar som opera skrevs ursprungligen för radio, 1959, med libretto av Bertil Malmberg och musik av Gösta Nystroem. Det ställer särskilda krav på scenversionen. Romanen är kort, operan likaså, men handlingen flyttas snabbt mellan många olika miljöer, något som Lars-Åke Thessman och regissören Mattias Ermedahl måste hitta lösningen på.
– Vi kom på att låta miljön följa människorna och skapade ett 30 meter långt golvplan som rör sig över scenen, och tar båda sidoscenerna i anspråk.
I föreställningen glider de olika scenerna sömlöst i och ur varandra. Vissa, som det otäcka mordet på en hel familj, utspelas utom synhåll för publiken.
– Det är intelligenta motorer som programmeras och styr planet digitalt. Vi måste bestämma exakt på vilken takt rörelsen ska börja och sluta, ett verkligt precisionsarbete.
TILL DEN ANSLÅENDE scenbilden med skeppet och isflaken har Lars-Åke Thessman hämtat inspiration från Caspar David Friedrichs landskapsmålningar. Där fann han samma känsla och stämning av människa ställd mot naturen, som Selma Lagerlöf skildrar.
Ann-Margret Fyregårds kostymer i gråsvart skala stämmer väl in och avspeglar det bistra och karga. Även Joakim Brinks ljusdesign är avgörande.
Teamet beslöt tidigt att behålla tiden och miljön i romanen för att bäst kunna återge historien. Iscensättningen bygger på vad scenografen kallar ”traditionella teaterknep”, men samtidigt finns högst moderna inslag. Filmprojektionerna i fonden är avancerade exempel. De är skapade tillsammans med Nils Fridén, Velourfilm. Där skiftar såväl dygnets timmar som vädret, medan fåglar flyger fritt.
HERR ARNES PENNINGAR är ett komplext verk, med många medverkande, både på och bakom scenen. Det kräver samarbete och samarbete är själva kärnan i arbetet som scenograf, menar Lars-Åke Thessman. För honom handlar det om relationer, både i arbetet med en uppsättning och i det rum han skapar på scen. För Herr Arnes penningar har samarbetet med regissören Mattias Ermedahl varit intensivt. Det är första gången de arbetar tillsammans, men de fann varandra direkt.
– Mattias är ett energiknippe. Han utstrålar så mycket lust och det är viktigt för alla inblandade.
DE BÅDA HAR HITTAT lösningar där regi och scenografi flätas samman.
– Rum är inte bara miljöbeskrivande, de har även en fysisk relation till skådespelarna och hur de rör sig i spelet. Grunden är hur våra verkliga liv alltid står i relation till de miljöer vi är i. Rummet kan beskriva sociala och politiska situationer liksom psykologiska processer. Eller innehålla alla delarna.
Lars-Åke Thessman talar gärna om hur scenografi hänger ihop med teaterkonstens utveckling. Det finns ett före och efter införandet av det elektriska ljuset. Före förra sekelskiftet belystes målad dekor med gasljus som gav illusion av tredimensionalitet. Med det skarpare elljuset försvann illusionen och det blev nödvändigt att skapa tredimensionella rum där skådespelaren även kunde förflytta sig i scenens djupled. Adolphe Appia var föregångaren som visade vägen. Om detta och mycket mer om scenografi berättar Lars-Åke Thessman i sin bok Till rum blir tiden här.
Trots allt samarbete har han en egen roll i processen. Han lyssnar alltid på musiken först. – Att sitta ensam och ha friheten att bara ta in. När det är nyskrivet blir det annorlunda, då finns inte musiken när jag börjar.
Efter de inledande kontakterna med teamet där konceptet tar form börjar han skissa.
– Jag älskar att skissa!
Associationer får han från många håll. Vägen till scenografyrket gick genom bilder och bildkonst. Mycket film bland annat. Fast den första känslan för teater fick han som barn genom besöken på Göteborgs stadsteaters julföreställningar.
– Det var så starkt och magnifikt. Jag såg himlen i rundhorisonten med sina stjärnor! Och vi fick dansa i trapphusen och sedan upp på scenen där granen stod tänd.
LITE LÄNGRE UPP i åren gick han med föräldrarna på Stora teaterns opera och operetter. Han har senare arbetat som scenograf på båda teatrarna. Men först blev det KV:s konstskola i Göteborg – med extrajobb på teatern. Han fortsatte på Konstindustriskolan – nuvarande HDK – och blev inredningsarkitekt innan det bar av till Stockholm och Dramatiska institutet.
De första åren som scenograf ägnade Lars-Åke Thessman åt talteatern.
– Det var tio läroår om vad scenografi och regi är.
NÄR SKISSANDET ÖVERGÅR till fastare modeller blir konstruktören en viktig kontakt innan verkstäderna tar vid. Vad går att genomföra, vad har verkstäderna plats för, var säger ekonomin stopp?
Lars-Åke Thessman är känd för att vara perfektionist, men kompromisserna blir många. Det gäller ju att samarbeta. Han tycker om att vistas i verkstäderna och har stor respekt för all yrkeskunskap på teatern.
– Det är mycket att ta hänsyn till, för akustiken är till exempel materialval viktigt. Och så alla aspekter på säkerhet och hållfasthet. När vi bygger på scen för första gången är det min premiär.
I dagens samhälle och inom teatern saknas medvetenheten om färg, tycker Lars-Åke Thessman.
– Hur många vita bord och gråa soffor har vi inte sett i alla bostadsannonser? Det finns en rädsla för färg, somliga tror att det indikerar någon slags ytlighet. Men färg kan användas som ett språk.
Han menar att scenografin har förlorat status när det gäller talteatern. Många regissörer vill rensa ut, det tomma rummet är populärt. Och att ersätta fysiska rum med film, ledskärmar och ljuseffekter på scenen befarar han kan klippa av relationen mellan skådespelare och rum.
Lars-Åke Thessman hör till dem som tycker att scenkonstkritikerna har för lite kunskap för att kunna analysera ett sceniskt rum och dess betydelse.
– Många ser scenografin som dekor.
Nu är det en vecka efter premiären för Herr Arnes penningar. I recensionerna haglar lovorden och Lars-Åke Thessman är förstås glad.
– Det är väldigt roligt att produktionen som helhet har fått ett sådant mottagande och för egen del att de skriver om scenografin. Jag vill verkligen inte låta gnällig, men ändå saknar jag en seriös analys av scenografin, säger han.
Text: LIS HELLSTRÖM SVENINGSON
Foto: OLA KJELBYE
Nr 1-22
