”Jag är karriärist men det får inte gå ut över familjelivet”

Hur ska vi tänka och arbeta för att hålla ett helt yrkesliv? I artikelserien Hållbar karriär får vi möta tre personer från olika faser i yrkeslivet som delar med sig av sina erfarenheter. I del två berättar operasångaren Jens Persson Hertzman om balansen mellan karriär och familjeliv och vad som krävs för att bibehålla kreativiteten och lusten på lång sikt. 

Jens Persson Hertzman har varit anställd som barytonsångare på Kungliga Operan i nio år. Pajasrollerna ligger i det förflutna och nästa skede av karriären väntar. Men viktigast av allt är familjen.

För operasångaren Jens Persson Hertzman, 36, är det viktigt att karriären inte går ut över familjelivet. Det har sina svårigheter, men långtidskontraktet på Kungliga Operan underlättar för den långsiktiga planeringen.

– Jag behöver inte leta jobb eller flänga mellan olika städer. Min fru behöver inte ta ett större ansvar för barnen, utan vi kan dela på det. Men jag ser ju att det är ett pussel för mina kollegor som frilansar, säger Jens.

Familjen löser pusslandet genom att Jens ansvarar för barn och vabb när han har instudering för en roll, medan hans fru axlar ansvaret när Jens repeterar eller spelar. 

– Sedan pratar jag med arbetsgivaren också om det funkar att stanna längre någon dag, för att kunna gå tidigare vid ett annat rep.

BARNEN I FAMILJEN är fem och nio år gamla, så arbete på annan ort är det inte tal om än på några år. Visst har det dykt upp roliga erbjudanden om att spela sommaropera i andra städer, men Jens har valt att tacka nej.

– Att åka fram och tillbaka mellan olika städer fungerar inte just nu. Det är ju också en lyx med att vara anställd, att man har lön även under semestern, annars hade jag varit tvungen att jobba mer, säger han.

Men visst längtar han ut till de stora operahusen i Europa. När frågan kommer på tal brister barytonsångaren ut i ett hjärtligt skratt och får något drömskt över sig.

Det är klart att det kittlar, man är ju karriärist ändå innerst inne. När barnen är tonåringar, och inte är hemma lika mycket, kanske jag kan ta tjänstledigt och förverkliga drömmen. Min fru är också sångare, som blivit trädgårdsmästare. Hon kan mer om opera än jag och blir ofta exalterad innan jag hunnit förstå vad det är för en roll jag erbjudits. Så vi har en dialog om framtiden och det finns en förståelse.

Under samtalet väcks en tanke hos mig, att myten om ”konstnären som brinner för konsten och försummar sin familj” tycks närma sig historiens soptipp. Har det blivit så att konstnärer prioriterar familjen i högre grad än tidigare generationer?

– Jamen det tycker jag, reflekterar Jens. Det märks också på de stora internationella stjärnorna, att de vill vara hemma med barnen. Säkert är det därför de här frågorna hamnar på tapeten nu, att man prioriterar på ett annat sätt. Att bara sticka i väg och göra karriär är inte lika fräscht längre.

För att bibehålla kreativiteten och lusten på lång sikt är det viktigt att få göra roller som är utvecklande och intressanta, menar Jens.

– I början fick jag göra mycket pajasroller, som Papageno i Trollflöjten och Figaro i Barberaren i Sevilla. Men nu är jag är på väg in i ett nytt röstfack och får sjunga lite tyngre grejer, så det är viktigt för min utveckling att jag får fortsätta på den vägen. Och jag har en fin dialog med castarna, så det ser bra ut, säger Jens och ler.

Röstträning är nödvändigt för att en sångare ska hålla över tid, så sånglektioner finns kontinuerligt på schemat. Men något av det viktigaste, som ofta glöms bort, är återhämtningen. 

– I början var man så tacksam och villig att jobba, för att man visste hur tufft många i branschen har det. Men man ska inte behöva jobba sönder sig, bara för att man är tacksam. När man får barn försvinner väldigt mycket tid också, då blir det ännu viktigare med återhämtning, slår Jens fast.      

Text: ALEKSA LUNDBERG

Foto: MICKE LUNDSTRÖM

Nr: 2-22