Levan Akins nya film And then we danced möttes av stående ovationer på Cannesfestivalen och har redan sålts till en mängd länder världen över. Men under filminspelningen i Georgien tvingades filmteamet ha livvakter.
DET HÄR NOG DEN mest sanna film jag har gjort, utbrister regissören Levan Akin när jag når honom på väg till Cannes och årets filmfestival där And then we danced är utvald i tävlingssektionen Directors Fortnight.
På flera sätt skiljer sig filmen från hans tidigare produktioner, som den påkostade fantasyfilmen Cirkeln, möjligen finns likheter med filmen Katinkas kalas och dess form av teatralt kammarspel. Filmspråket har skalats ned och skådespelarna är i huvudsak amatörer, om än professionella dansare, som huvudpersonen, Merab (Levan Gelbakhiani).
– Jag hittade honom på Instagram. Han dök helt enkelt upp som ett vänförslag i mitt flöde. Sedan stämde vi träff i Tbilisi och jag såg direkt att han skulle vara intressant framför kameran, berättar Levan Akin i höjd med Arlanda.
Men att filmen alls kom med i Cannes var på håret.
– Vi blev klara med redigeringen så sent som i mars. Vi skickade in den på vinst och förlust. Så den version vi visar i Cannes kommer inte att vara helt färdig, utbrister han lätt nervöst.
En nervositet som visade sig vara onödig. När vi hörs en vecka senare berättar han att festivalpremiären möttes av rekordlånga, stående ovationer och att filmen har redan hunnit säljas till allt från Spanien till Japan.
– Det var en helt overklig känsla, berättar han. Nu på väg hem igen, i bilen över Västerbron.
TROTS ATT DET FANTASTISKA mottagandet i Cannes har lett till flera nya jobbförfrågningar, understryker Levan Akin att han redan är uppbokad i två år framöver. Hur fina dessa erbjudanden än är, så har han en egen konstnärlig linje han vill stå fast vid.
– Jag har aldrig haft Cannes som mål. Men jag är förstås jätteglad. Framför allt är det kul för filmen och dem som medverkar!
Filmen har av många har beskrivits som 2000-talets version av Dirty Dancing, men framgångarna har också uppmärksammats i Georgien. Det var inte lika självklart:
– När vi kom till i Cannes hade vi ett möte med georgiska filminstitutet för att fråga om de ville stötta filmen, men de sa nej, med ursäkten att projektet inte var bra.
Först när filmens trailer släpptes blev det skriverier i Georgien.
– Många har skrivit till mig och sagt att filmen betyder mycket för dem. Andra tycker att jag är satan själv, att filmen är en konspiration från väst och att jag är en skam för Georgien.
And then we danced utspelar sig i en homofob, georgisk dansvärld. Handlingen kretsar kring en ung dansare som på det anrika danskompaniet blir kär i en annan manlig dansare.
Inspiration till filmen fick Levan Akin när han läste om de grova attackerna mot pridefestivalen i huvudstaden Tbilisi 2013, med flera dödsfall som följd. Georgien är ännu en ganska ung demokrati, där kristna värderingar som värnar kärnfamiljen växer sig allt starkare, samtidigt som en ung och upplyst generation hittar andra, mer inkluderande, världar via internet.
– Retoriken kring hbtq i Georgien är ganska extrem. Den ses som en påtvingad ”västifiering”. På så sätt är min film också väldigt politisk, säger Levan Akin.
Med hjälp av ett resebidrag från Konstnärsnämnden åkte han till Georgien redan 2016 för att göra research på plats. När han sedan återvände till Tbilisi för att filma stötte han på patrull. Den anrika dansinstitutionen kastade helt sonika ut filmteamet, när de fick reda på handlingen.
– Vi gjorde researchen undercover och berättade inte att det skulle bli en hbtq-film. När ett av de stora kompanierna upptäckte det, blev vi motarbetade av chefen, som också var FN-ambassadör. Det var en hemsk upplevelse som resulterade i att vi fick ha livvakter.
Homofobin i landet ledde till beslutet att göra en fiktiv spelfilm av vad som egentligen till stora delar är en sann berättelse, baserad på intervjuer med verkliga ungdomar.
– Vi upptäckte att de medverkande var rädda för att delta som sig själva. Att de riskerade att bli utfrysta av sina familjer.
Att Levan Akin just valde Georgien som ram för den nya filmen har också andra skäl än de rent politiska. Hans föräldrar är georgier, men födda i Turkiet. På 60-talet kom de till Sverige där Levan också är född.
I en intervju har du sagt att filmen är väldigt personlig för dig. Hur då?
– Jag har alltid idoliserat Georgien. Därför blev jag extra illa berörd av attackerna mot pridetåget. För mig handlar filmen mycket om att kunna bejaka den gamla kulturen, men att också kunna inkludera nya värden inom den.
Text: Ylva Lagercrantz Spindler
Foto: Erik Lefvander
Nr 4-19
Levan Akin
Född: 1979 i Tumba, Botkyrka, med rötter i Georgien.
Filmer i urval: Katinkas kalas (Regi, manus, 2011), tv-serien Äkta människor (medregissör, 2012), Cirkeln (regi, manus med Sara Bergmark Elfgren, 2015).
Aktuell med: Utöver med And then we danced, en tv-serie för SVT som han skrivit tillsammans med Mattias J. Skoglund och Sara B. Elfgren.
På gång: Gör research för sin nästa långfilm. Tre favoritfilmer: Dolores Claiborne, Yol, Aliens.