Ljuddesignern Annelie Nederberg letar efter det taktila när hon komponerar elektronisk musik. Hon har precis gjort ljud och komposition till föreställningen Underkastelse vid Kulturhuset Stadsteatern och doktorerat vid University of Surrey i England.
– I min värld har ljud en egen vilja och egna beteenden. Jag tycker om ljud som är sneda och vinda. De är karaktärer med personliga drag.
ANNELIE NEDERBERG TAR EN PAUS från repetitionsarbetet. Det är tre veckor kvar till premiär och tillsammans med regissören Linus Tunström har hon lagt en dramatisk kurva för ljudet i föreställningen.
– Ljudläggningen är inte klar. Vi jobbar med så kallade place holders. Vilket betyder att vi har en idé om ljudet, även om det inte är det rätta, så är det något som liknar, det handlar mer om dramaturgi och flöden av ljud, säger Annelie.
Föreställningen bygger på författaren Michel Houellebecqs bok med samma namn som pjäsen, om västerlandets undergång och en man som inte ser det meningsfulla i livet.
– Pjäsen cirklar kring ett samhälle som inte längre går att hålla ihop. Houellebecq prövar tanken om hur det skulle gå till om det muslimska brödraskapet kom till makten. För mig handlar texten inte om religion, spänningen mellan kristna eller muslimer. Utan mer om sökandet efter mening, ett begrepp jag inte kan skilja från andlighet, lägger hon till.
För Annelie är det samma sak. Vårt västerländska samhälle har tillåtit oss att glida alltför långt ifrån varandra, vi har blivit för självständiga och individuella, menar hon.
– Texten återkommer till detta. När individer inte längre har någon koppling till varandra, när avståndet mellan oss blir allt större så förlorar vi sambanden. Separerade från naturen kan vi begå rovdrift på den. Det är lätt att uppleva att kroppen slutar vid huden av min arm, men så är det ju inte. Luft kommer in genom munnen och ur andra ändor kommer andra saker ut. Vi är natur.
DET FINNS EN KOPPLING till naturen också i Annelies avhandling i komposition. Hon undersöker kroppslighet i elektronisk musik, processen går från kroppslig beröring till andlighet.
– Jag vill helst vara i kontakt med ljudet, beröra det fysiskt, forma det med händerna. Avhandlingen handlar en del om det. Jag har ju alltid gjort musik med min dator genom att ha händerna på tangenterna. Det är ett frustrerande sätt att göra musik på för mig. I England var jag med i en ensemble där vi använde datorn som ett instrument. I datorn finns ju både mikrofon och en högtalare och jag upptäckte att jag kunde skapa rundgång genom att vika ner locket på laptopen. Stoppade jag dessutom in handen kunde jag kontrollera ljudet, i alla fall till en viss nivå. Jag kunde skulptera ljudet med händerna. Det var fantastiskt.
Annelie fann ett slags rundgångsinstrument och utvecklade idén. Med hjälp av större högtalare i ett rum och med mikrofoner mitt i handen kunde hon sluta fingrarna som ett filter runt micken.
– Jag kunde forma ljud och bestämma frekvenser. Utvecklandet av detta rundgångsinstrument i kombination med rörelse blev teman i avhandlingen. Det handlar om beröring och intimitet. Berör man något är man per definition nära. Men det är skillnad mellan intimitet och kontroll. Är jag intim med en människa kan jag samtidigt inte kontrollera den personen. Därför tycker jag om rundgång. Den blir intim för den inte går att kontrollera. Rundgång kräver samarbete eller dialog.
Anneli skulpterar ljud med sin hand. Foto: Magdalena Boman
TILLBAKA TILL MICHEL HOUELLEBECQS huvudperson i pjäsen, som ju inte har någon förmåga till att känna intimitet. Han känner kärlek till sin Myriam, men han klarar inte av att hantera den. Han teoretiserar och intellektualiserar, säger Annelie.
– Han upplever aldrig utan återberättar bara. I pjäsen gör Myriam slut med François, men han kan inte hantera känslorna.
Hur gestaltar man då ljud kring en person som inte kan känna?
– Jag har grunnat på det, men jag tänker att allt som pågår på scen sker jättelångt borta. När han sedan bryter igenom, det sker på några ställen i pjäsen, så skulle ljuden kunna vara riktigt nära.
DET ÄR NÅGRA VECKOR KVAR till premiär, så mycket lär falla på plats. Just nu händer massor i repetitionsarbetet. Gerhard Hoberstorfer som spelar François gör flera personer på scen och har precis börjat mejsla ut dessa karaktärer.
– Vi har haft mycket kort tid på oss, och jag gör tre personers jobb, säger Annelie. Jag är både ljudtekniker, ljuddesigner och kompositör och kan därför inte experimentera så mycket. Det finns inte tid att sitta med rundgångsinstrument, hitta beteenden hos ljud och skulptera dessa, även om det hade varit roligt. Det blir en annan slags karaktär på musiken, inte direkt min musik, men jag måste vara pragmatisk i detta fall. Så nu jobbar jag med tonbaserad musik. Jag får ha någon slags melodi inspelad, och sedan byta ljud, ändra instrument.
Det handlar om att lägga en grundstämning, hitta ljud som kanske är mjuka, konkreta eller något mer mänskligt. Ljud med olika egenskaper.
– Det är roligt att jobba med Linus, jag lär mig massor. Jag använder ju både plockad musik och sådant som jag komponerar själv. När jag letade efter stämningar och teman hittade jag musik av Francis Poulenc, som han skrev efter att ha bott på ett kloster, samma kloster besöker pjäsens huvudperson, François. Linus är ju väldigt förtjust i kontraster. Vi har en scen där François sitter och runkar i sin ensamhet framför en porrsida på nätet. Det är rätt slaskigt. Den scenen lade han direkt efter klosterscenen medan musiken ligger kvar. Det blir oerhört starkt, men det är viktigt att hitta rätt kontrast.
Det handlar om att försöka skapa en dialektik i berättandet. När Annelie föreläser om ljuddesign brukar hon exemplifiera genom att beskriva en scen i filmen Fearless, en katastroffilm där saker flyger runt och folk skriker i ett flygplan. Ljudspåret består samtidigt av vacker stråkmusik, vilket gör att det som sker i bild upplevs gå ännu snabbare.
– Det är en gammal film från 90-talet. Men scenen blir så effektiv. Precis innan planet slår i backen kommer det där vinande flygljudet in. Men de använder sig inte av några andra effektljud, ingen krasch. Det blir så obehagligt och så komplext.
ANNELIE HAR PRECIS LAGT sista handen på sin avhandling efter fem år studier i England. Underkastelse är hennes första ljuddesignjobb efter att avhandlingen blivit klar.
– Jag började läsa komposition vid Högskolan för scen och musik i Göteborg, men jag gick endast ett år där. Jag var den första personen skolan tog in med fokus på elektronisk musik. I Leicester, där skolan ligger, var vi 90 personer med samma inriktning. Jag sökte mig dit under ett utbytesår, men fortsatte mina studier där under fyra år. Alla stora namn inom elektronisk musik finns ju där.
Ser du dig i första hand som kompositör?
– Nej, jag ser mig som både kompositör och ljuddesigner. Jag har jobbat till och från som ljudtekniker på Kulturhuset Stadsteatern sedan 1991, och har gjort mycket ljuddesign genom åren. Faktum är att jag driver ljuddesignfrågor väldigt hårt nu. Jag har förstått att jag har en massa kunskap om det, fast det inte har varit mitt ämne under åren i England. Jag begrep det när jag läste böcker. Däremot vet jag inte hur långt forskningen om ljuddesign kommit i Sverige.
DET FINNS ÅTSKILLIGT ATT GÖRA kring ljuddesign, menar Annelie. Hon har bland annat talat med kompetensutvecklaren Kulturakademin i Göteborg som genomfört flera tekniska kurser i ljuddesign.
– Konstformen borde lyftas mer utifrån konstnärliga aspekter, dessutom borde andra yrkeskategorier kompetensutvecklas i ämnet, som exempelvis regissörer. Långt ifrån alla kan tala och verbalisera sig kring ljud. Många har inte den förmågan. Men Linus kan det och är tydlig när han regisserar.
Text: Magdalena Boman
nr 5/18
Foto: Sören Vilks.
Vill du lyssna på slutresultatet. Gå till Annelies hemsida