Skoningslösa drugor utmanar rädsla med kärlek

Från början var projektet mest tänkt som en rolig grej och ett tillfälle för Per och Razmus att stärka sina egna queera färger i skådespelarpaletterna.
– För mig är det obeprövad mark att sätta min dragpersona framför en kamera och kabla ut det till människor. Jag har spelat queera karaktärer i föreställningar förut, men aldrig visat mitt egna draguttryck på det här sättet. Det är nytt för mig som skådis, berättar Per som innan skådespelarutbildningen i Göteborg tillhörde dragshowgruppen Cunigunda. Razmus Nyström har också uppträtt i drag tidigare, i föreställningar som Happy End på Kulturhuset/Stadsteatern och Angels in America på Dramaten, men det personliga draguttrycket är en förhållandevis ny erfarenhet.
– Jag har väl testat privat några gånger, men det är väldigt nytt och jag är ganska nyfrälst, för det här förlöser någonting i mig. Jag kan leva ut mitt inre på ett helt annat sätt.

MED TIDEN VÄXTE projektet till att bli en plattform för improvisation och en slags lek med platstagande på egna villkor. Som skådespelare på institutionsteater kan det ibland kännas ensamt att vara hbtq-person och att våga leva ut sitt fulla register är inte sällan skrämmande. Drömmen är att Hbtqul ska kunna fungera som en språngbräda till att våga mer.
– Jag använder mycket av min egen ängslan för att ta plats när vi spelar in, förklarar Razmus. Min förhoppning är att inspirera andra till att trotsa liknande rädslor. Jag vill backa kollegor till att göra egna projekt och förmedla min vilja att ta del av deras konstnärsskap. Jag saknar kollegial pepp jättemycket, särskilt mellan oss som är queer. Jag saknar det hos mig själv också och vill aktivt göra annorlunda.

KONSTEN HAR EN AVGÖRANDE ROLL i samhället i kristider anser de båda. När människor tvingas isolera sig i sina hem konsumeras alltmer konst online i form av filmad teater, långfilm, musik, ljudböcker och Netflix.
– Jag tror inte folk är medvetna om hur mycket konst de konsumerar, slår Per fast. Vi har valt det här formatet med Hbtqul, någon annan kanske spelar in en hel monolog eller sjunger sånger. Vad du än gör finns det folk som får ut någonting av det och då blir konsten viktig.
Razmus håller med.
– Om en liten kille från landet, där heteronormen slår så jävla mycket hårdare, kan hitta oss på sin padda skulle det vara det vackraste och största målet. Konst i kristider för mig ska vara enande och med kärleken som paroll. Om vi ”går på” någon så är det de mest priviligierade.

KONSTENS ROLL HAR också tydliga kopplingar till den oberoende journalistiken, menar Razmus vidare, eftersom även den har till uppdrag att kommunicera och kommentera skeenden. Men medan journalister har krav på sig att vara opartiska och utgå ifrån trovärdiga källuppgifter har konstnärerna möjlighet att vara ett friare språkrör.
– Vi kan ju skruva upp saker och göra satir, eller varför inte skoningslöst rikta ljuset mot maktens skuggfigurer? Det vi ser hända nu, egentligen långt innan pandemin, är en nedmontering av demokrati där journalistik smalnas av, forskningsinstitutioner ifrågasätts och konst kontrolleras. Just konsten blir farlig eftersom vi kan ”elda massorna”, som Suzanne Osten säger. Vi behöver kämpa för att behålla bredden i vår uttrycksform, både inom det fria kulturlivet och på institutionerna. Det blir dock allt svårare att stå upp för sådana värden, när många är inställda på att ta sig igenom en dödlig pandemi och lever sina liv i allt snävare sammanhang.
– Isoleringen skapar en kyla, vi förs bort ifrån varandra och möter inte längre andras behov. Det finns en fara i att bara umgås med sig själv och sina egna tankar. När vi väl kommer ut igen och möter omvärlden, vad händer då?, frågar sig Razmus.

Vilka politiska ideologier kommer plockas upp och vilka blir då beskyllda? Ni skämtar ju en hel del i era klipp. Vad spelar humorn för roll just nu?
– Jag tänker att den är en livlina, svarar Per. Att kunna skratta tillsammans och skämta om egna privilegier. Att sitta uppsminkad i rätt ljussättning och säga att ”allt är urtufft”, till exempel. Det finns en gräns varje dag då jag inte kan ta in fler nyheter och då tittar jag på stand-up komik eller gamla barnprogram från när jag var liten. Jag söker värmen och humorn, för det öppnar fantasin och breddar perspektiven.

Razmus nickar instämmande.
– När vi umgås tittar vi på klipp med gamla skådespelare. Margaretha Krook, Lena Nyman, Ernst-Hugo Järegård eller Hasse och Tage. Det finns en sådan jävla kraft i det de gör. Deras sketcher och komedier vill ju ständigt belysa samhällsproblem, orättvisor och förtryck. De tar plats och gör det med värme och kärlek. De inspirerar oss verkligen!

Men kan man skämta om corona?
– Det beror på kontexten. Vi har haft några kriser i drugstugan, säger Per och skrattar, egentligen vill man ju inte trampa någon på tårna. Men jag ser upp till dragqueens som Bianca del Rio och Jackie Beat, vilka ofta drar hisnande, svarta skämt och avslutar med repliken ”oops, to soon?”. Jag tycker det är något befriande med det. Man kan skoja om nästan allt så länge det kommer från hjärtat.
– Rädslan för att skämta kan också bli farlig, tror Razmus. Det är tecken på någonting osunt när till och med fiktionen väcker anstöt. Konstens roll är ju bland annat att utmana, det får vi inte avstå ifrån.

NÄR RESTRIKTIONER OCH SAMLINGSFÖRBUD så småningom upphävs hoppas Hbtqul-profilerna få möta publiken i verkliga livet med sitt koncept, bortom karantänens kvävande väggar. Siktet är bland annat inställt på äldreboenden för hbtq-personer, där många av dem som gått före i kampen befinner sig idag.
– Det är mycket värdefullt för oss som minoritet att konstnärer i vår sfär börjar rikta sig ut och bjuda in, om så än på en bakgård vid ett äldreboende, slår Per fast.
– När det här är över och vi får möjlighet att vara i direkt kontakt med publiken, så finns det inget mer eftersträvansvärt än att få uppträda för vårt eget community, avslutar Razmus och det är svårt att undgå strimman av stolthet som letar sig fram i blicken.

Text: Aleksa Lundberg

Foto: Elisabeth Ohlsson Wallin