När coronapandemin tvingade Teater Halland att ställa in sin publika verksamhet gick luften ur de anställda. In i det sista försökte teatern hitta vägar för att fortsätta spela. Räddningen blev pjäsen Monarkin i slutet av gatan som till hösten spelas utomhus och att regionen täcker upp för de förlorade intäkterna.
DET ÄR LIKT VILKEN kollationering som helst. Regissören Anne Jonsson sitter framför skådespelarna Iskra Kostic och Anders Tolergård samt teamet, som ska arbeta med föreställningen Monarkin i slutet av gatan, med premiär i höst. Stämningen i den stora foajén, med små öar av bordsgrupper glest utspridda, är spänd och förväntansfull.
Några möter varandra för första gången, andra har jobbat tillsammans under flera år. Det är egentligen bara en sak som sticker ut. När Teater Hallands konstnärliga ledare Anna Sjövall håller i den sedvanliga punkten om spelregler för produktionen har en viktig fråga tillkommit: hur ensemblen ska förhålla sig till social distansering under arbetets gång.
Sedan en dryg månad tillbaka är vårens föreställningar Stolthet och fördom och Tårtbagaren inställda, i och med covid-19. Det har varit hektiska veckor, berättar Anna Sjövall, med återkommande kontakter med oroliga arrangörer och ett vaket öga utåt, för att hänga med i svängarna om rekommendationer och samlingsförbud.
– I början handlade det mycket om omvärlden, vi ville verkligen fortsätta spela. Så kom beslutet om färre publikantal, snart därpå bakslaget om restriktioner för resor. Vi var på turné i Sverige och besökte gymnasieklasser. Så när de skolorna stängde var det på något sätt omgivningen som tvingade oss att lägga ned. Sedan dess har arbetet i huset visserligen fortsatt, men på ett helt annat sätt än tidigare. Stolthet och fördom har gjorts om till radioföljetong i P4 Halland och Tårtbagaren har filmats för de förskolor som inte hann se sina bokade spelningar.
ATT TEATERN KAN VARA, åtminstone näst intill, säker på att genomföra höstens teaterföreställning beskriver Anna Sjövall som ett lyckokast.
– ”Monarkin” känns ju som klockren ”coronateater”. Pjäsen är en promenad med hörlurar utomhus och publiken består av max 30 barn. Skådespelarna kommer befinna sig på ganska långt avstånd från varandra och gentemot barnen.
I Monarkin i slutet av gatan drömmer ett syskonpar sig bort från tillvaron, vilken i föreställningens början illustreras med en våningssäng i furu på teaterns lilla scen. Tillsammans tar de med publiken in i fantasier om framtiden och ut på Monarkområdet, utanför teaterhuset, där skådespelarna blir till avatarer och berättar sagan från barnens perspektiv.
Med hjälp av hörlurar kan de fiktiva syskonens röster guida publiken mellan olika stationer. Utöver de tursamma omständigheterna med höstens satsning får teatern även god uppbackning från region Halland, som lovat att täcka upp för samtliga ekonomiska förluster. Därmed har Anna Sjövall kunnat lova sina anställda att ingen ska drabbas negativt ekonomiskt. Något som inte minst uppskattats av teaterns frilansare.
– Jag har ju fått samtal från flera frilansare som varit oroliga och undrat om jag kommer att bryta deras kontrakt. Men vi på Teater Halland har sagt att vi vill arbeta som vanligt. De som inte kunde fortsätta spela har inte fått minskade ersättningar eller så. Jag tänker att det är viktigt att institutionerna, när de kan, tar sitt ansvar för frilansarna och försöker vara den stödjande kraften.
FÖR LÅNGTIDSKONTRAKTERADE skådespelare har inställda spelningar och hemmasittande som konsekvens inneburit en hel del frustration. Iskra Kostic spelade i nedlagda Tårtbagaren och ska nu, en dryg månad efter nedläggningen, påbörja repetitionsarbetet med ”Monarkin”.
Hon känner sig inte särskilt orolig för covid-19, utan tycker mest det är skönt att få jobba någorlunda som vanligt igen.
– Det första jag märkte när corona bröt ut var att jag blev extra sugen på att göra det man inte får. När vi inte spelar känner jag att jag bara måste göra det. Så på det sättet väcks ju verkligen en lust och kreativitet. Man vill lösa problemen som står i vägen. I det här projektet är vi en liten ensemble, så vi kommer att kunna kommunicera om vad som känns tryggt och vad som eventuellt känns jobbigt.
Att vara transparent mot varandra är nyckeln för att situationen ska kännas hållbar, menar Iskra och berättar vidare att hon känner sig trygg med att lyfta sina tankar med ledningen och kollegorna på teatern.
– Ingen vet exakt hur de ska bete sig. Det är väldigt skönt. Impulsivt går man in i sina vanliga mönster och sedan stannar alla upp och undrar ”hur ska vi ha mötet egentligen”, till exempel. Alla famlar lite efter hur vi ska göra. Ibland sprider vi ut oss i rummet, eller så tar vi mötet utomhus.
Som frilansare kan det vara svårt att säga emot om man tycker annorlunda. När Anna Sjövall får frågan hur hon som konstnärlig ledare ser på de korttidskontrakterades situation, blir svaret att alla ska känna sig trygga med att tycka till.
– Vi behöver följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer och ingen frilansare ska vara rädd för att bli besvärlig eller säga ifrån, slår hon fast.
På vikarierande kostymmästare Astrid Abrahamssons domäner har inställda föreställningar långt ifrån inneburit sysslolöshet. Som på många andra teatrar har kostymateljén behövt inventeras och till viss mån iordningställas.
– Jag har beställt sådant som saknats, hängt upp skåp, gjort i ordning bland tygerna i förrådet och arkiverat pjäser. Det är hur mycket jobb som helst. Jag har en lista som fortfarande inte helt är avbockad, säger Astrid och skrattar.
Nu jobbar ni med pjäs igen. På vilka sätt arbetar ni annorlunda?
– Förutom att ta varje skådespelares behov på allvar så har vi bestämt att använda handskar, munskydd och handsprit beroende på situation. Det kommer att bli färre provningar och behöver jag nåla ett plagg så gör jag det inte direkt på skådespelaren.
På ett av borden i ateljén ligger ett stort fiskhuvud, en heltäckande mask som tillhör en fantasikostym med smeknamnet ”manetfisken”.
– Den ska en av skådespelarna ha, när den åker förbi på cykel i en scen, förklarar Astrid. När vi provar den blir ju masken som ett skydd och då kan jag nog komma nära.
Känner du en oro?
– Nej, det gör jag inte. Kan man jobba hemifrån så gör man det och är man förkyld stannar man hemma. Någon oro för att bli sjuk känner jag inte, men det kanske jag borde, svarar Astrid och ler.
För de anställda på kostymavdelningen kan handhygienen komma att bli ett återkommande inslag även efter pandemin, framför allt mellan provningar, tror Astrid.
– Det ser man ju nu att det är mycket färre förkylningar på teatern än annars den här tiden, när folk inte träffas så mycket och tvättar sina händer.
Även Iskra och Anna tror att vi kan se mer av vissa anpassningar i framtiden.
– Jag kommunicerar mycket mer nu med kollegor på andra teatrar om hur man kan lösa olika situationer. Det har blivit en gemenskap och en känsla av att vi sitter i samma båt. Det hoppas jag ska fortsätta även efteråt, menar Iskra.
– Jag tror att alla i branschen har lärt sig mycket om digitalisering på kort tid. Vi ska använda det positiva med det, även om jag är stark anhängare till att värna personliga möten mellan människor. Vi behöver också diskutera vad digitalisering innebär och om det alltid är bra. Men det är häftigt när man kan använda ytterligare ett uttrycksmedel, något som kan skapa spännande konst, tycker Anna.
Text: Aleksa Lundberg
Foto: Ola Kjelbye
Nr 4-20