Krönika:
VISSTE NI ATT EN SVART tjej på 11 år spelade rollen som Pippi Långstrump på Junibacken i Stockholm. Visst är det fantastiskt. Men vore det inte ännu bättre om hon bara fick spela Pippi. Att jag inte blev rörd utan bara såg hennes talang.
Jag heter Angelika Prick och jag är skådespelare.
Man kan säga att jag är en brun prick, bokstavligen, på den vita duken. Jag önskar att vi vore fler, färgglada prickar, som fick synas på den där väldigt vita duken.
Så många att det inte längre är fantastiskt, utan helt normalt.
Med min utbildning kommer mina förmågor, med mitt genetiska arv – mitt utseende. Men mitt utseende har gett mig vissa förpliktelser mot oss ”prickar”.
I början av 2018 fick jag frågan om att vara språkrör för #Tystnadtagning på Guldbaggegalan. Elaine Eksvärd hade skrivit ett tal och #Tystnadtagning var avsändare. Vi var en stor grupp skådespelare som skulle stå på scen och jag var en av de tre som skulle läsa talet. Jag fick sitta på en bra plats, längst fram, bland de mest kända och etablerade skådespelarna i Sverige. Där satt den bruna pricken bland den vita klicken. Jag kände mig tacksam men också kluven. Det var fantastiskt att jag fick sitta där, men det borde inte vara fantastiskt. Det borde vara normalt. Jag var den svarta skådespelaren på första raden, helst skulle jag bara vara skådespelaren, Angelika, jag. Och sen var det vår tur.
Jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv.
Tvångstankarna kom att jag skulle ramla eller säga fel. Jag fastnade särskilt för frasen: ”Vi väljer inte färgen på vår hud och vi väljer inte vårt kön. Ändå kommer dessa med orättvisa.” I mitt huvud blev det plötsligt: ”Vi väljer inte färgen på vårt kön.”
Vår presentation rullade igång men när jag såg alla skådespelarna från #Tystnadtagning gå upp på scenen så kom det ett totalt lugn över mig. Tänk att alla dessa kvinnor skulle backa mig. Det var ju för coolt. Och jag sa inte fel.
Idag tror jag att skådespelare mer ofta vågar prata om sexuella trakasserier. För mig hade steget att berätta inte varit lika svårt. Tror jag. Framtiden har nog blivit lite ljusare och kanske kan den vita duken bli lite lite, mörkare.
Jag tycker att vi ska fortsätta ta det här samtalet för de som kommer efter. Jag tänker exempelvis på min brorsdotter som är 14 år. Som älskar sushi och som älskar att dansa. Jag får panik av tanken att det skulle hända något med henne. Att hon skulle bli behandlad annorlunda på grund av utseende eller kön. Jag hoppas att hon kommer våga säga ifrån, berätta, bli hörd och ta plats.
Jag kommer att kriga för hennes skull men också för min egen. Och jag hoppas att framtida Pippis inte ska definieras efter sina hudfärger utan efter sin talang. Och folk kan sjunga med när de ser dessa färgglada prickar:
Här kommer Pippi Långstrump
Tjolahopp tjolahej tjolahoppsan-sa
Här kommer Pippi Långstrump Ja, här kommer faktiskt ... Vi
Text: Angelika Prick
Nr 5-20