I snart 60 år har Niklas Ek stått på scenen, både som dansare och skådespelare. Så sent som sommaren 2019 medverkade han i sin bror Mats Eks senaste verk på Palais Garnier i Paris. Möt årets mottagare av Teaterförbundets guldmedalj.
”DEN SITTER BARA I HÄNDERNA”, ursäktar han sig när jag frågar om portkoden. Så är det med Niklas Ek. Rörelsen, kroppen, är hans språk. Att tala om dans tycker han därför är överflödigt.
– Jag försöker att aldrig lämna en bruksanvisning på det jag gör. Det överlåter jag till publiken att tolka, säger han ödmjukt men bestämt när vi ses i hemtrakterna på ett höstvirvlande Söder.
Under sina häpnadsväckande 58 år på scenen har världen varit Niklas Eks främsta arena, från åren på turné med Cullbergbaletten till dem med franska nycirkusgruppen Compagnie du Hanneton och NDT, Netherlands dance theatre. Alltid i kretsen av dansens avantgarde och i samarbete med legendariska koreografer som Merce Cunningham, Jirí Kylián, Ohad Naharin och Maurice Béjart. Allt började i 60-talets New York, via ett Martha Graham-stipendium han tilldelades av Stockholms stad. Tiden där beskriver Niklas Ek som omtumlande, i en lägenhet på Lower East Side där råttorna sprang över golvet.
Intresset för Martha Graham började med en kurs i Grahamteknik som han gick tillsammans med sin pappa (skådespelaren Anders Ek) och bror (Mats Ek) hemma i Stockholm.
– Det var pappa som fick oss intresserade av dans medan Birgit länge hade försökt få varenda jävel att dansa! Men det hade hon inte lyckats med, det tog aldrig skruv, avslöjar Niklas EK och plirar karaktäristiskt under lugg.
Nej, det kom att dröja innan sönerna Niklas och Mats landade i dansen. Orsaken till motståndet säger han var Birgit Cullbergs legendariska Medea från 1950. Medeas barn som offras i detta skilsmässodrama spelades nämligen av Niklas syskon, tvillingarna Mats och Malin Ek.
– Det var ju inte så roligt att titta på när syster och bror spelade de små barnen, konstaterar han lakoniskt.
Vad fick dig att ändå välja dansen som yrke?
– New York, svarar han tveklöst.
– Där sjöd det av olika typer av dans. Det var väldigt starka upplevelser, med så många koreografer och dansare i en och samma stad. Jag höll på att stanna kvar där.
Varför åkte du hem till slut?
– Det var nog Birgit som lyckades få hem mig. Hon sökte just då stöd för att starta upp Cullbergbaletten.
Niklas Ek var sedan kompaniet trogen i många år, som solist från starten där han gjorde de flesta manliga huvudrollerna. Efterhand samarbetade han alltmer även med sin bror, Mats, i denna konstnärliga familj. Yrkesrelationen med lillebror Mats Ek beskriver han som både fin och lyhörd, ett konstnärligt samarbete där idéer utbyts men där Mats som regissör och koreograf alltid fattar besluten.
Tycker du att han har gått för långt ibland, när det gäller vad du ska göra på scenen?
– Nej, det var snarare Birgit som kunde gå för långt. Som när jag dansade med hög feber. Det var visserligen mitt eget beslut, men hon sa inte ifrån – vilket hon skulle ha gjort. Det resulterade ibland i vansinniga föreställningar.
NIKLAS EK BERÄTTAR att han också har jobbat med fysiska skador. Som under tiden med James Thierrée (Victoria Chaplins son) och hans Compagnie du Hanneton i Paris, då han störtade i scengolvet och fick en inre blödning.
– Jag gjorde 16 föreställningar med en skallskada! Men även det beslutet fattade jag själv. När jag kom hem till Sverige opererades jag på Karolinska direkt efter ankomsten.
Hur mår din kropp idag?
– Den är använd. Och den kan säga ifrån numera. Inte alltid, men det är ju helt annorlunda än vad det har varit.
Är det någon roll du bär med dig i denna kropp, och som har varit viktig och oförglömlig för dig själv?
– Jag tycker att jag har haft ett fantastiskt arbetsliv. Och då tänker jag inte på en speciell roll, utan på många spännande uppgifter och sammanhang som har gjort alla år av träning meningsfulla. Inte minst Bejárts Våroffer (1987).
Om du skulle nämna en av de mer märkliga rollerna?
– En roll jag brukar kalla ”kalkonprestationen” är den i filmversionen av Aida (Claes Fellboms, 1987) där jag spelade den manliga huvudrollen Radamès genom att mima. Jag gick och tog sånglektioner för att det ändå skulle se ut som att jag sjöng, men i själva verket var det Robert Grundin som gjorde ariorna!
Niklas Ek känner sig mycket hedrad av att få Teaterförbundets Guldmedalj för utomordentlig konstnärlig gärning.
– Det är klart att det är väldigt roligt att bli uppmärksammad, det kan jag inte förneka. Men det är inte därför jag håller på – eller har hållit på. Samtidigt är jag förstås glad att jag har kunnat försörja min familj på det jag gör, för det mesta. Det började ju inte så, utan med råttorna i Lower East Side.
Så sent som förra året stod du på Parisoperan, i Mats Eks triptyk "Carmen/Another place/ Boléro". Är du öppen för att tacka ja till fler roller framöver?
– Ja, det är jag, även om jag ser mina begränsningar mer nu. Men jag har inte sagt till mig själv – eller någon annan – att Parisoperan var den sista rollen.
Text: Ylva Lagercrantz Spindler
Foto: Magdalena Boman
Nr 6-20