Åsikter om val av regissör, ovilja att kommunicera och prioritering av gästspel. Listan med kritik på hur Uppsala kommuns kulturförvaltning styrt stadens fria kulturaktörer är lång. Men alla håller inte med.
EN ARMLÄNGDS AVSTÅND är som bekant den osynliga regel som styr det politiska arbetet för kulturen. Politiker ska stötta, men inte lägga sig i det konstnärliga arbete. På senare år har det uppstått situationer där så inte har varit fallet. Som 2013, när kulturnämnden i Borås kritiserades för tjänstemannastyre i samband med en chefskarusell på Borås stadsteater. Och på konstområdet i Sölvesborg 2019, när den SD-styrda kommunen beslutade sig för att sluta köpa in utmanande samtidskonst.
Nu höjs även kritiska röster om tjänstemannastyre i Uppsala. Relationen till kulturförvaltningen beskrivs som ansträngd och ett utbrett missnöje märks bland kommunens fria kulturarbetare. Vid en rundringning till scenkonstnärer nämns exempelvis upplevelsen av en godtycklig syn på vad professionell scenkonst är och att avslag på anslag ska ha getts med motiveringar som att uppsättningen inte kan garantera kvalitet.
– Att kommunen går in och tycker till i rent konstnärliga frågor är direkt inskränkande på principen om en armlängds avstånd. De tycker också till om huruvida olika aktörer ska rikta sig mot olika målgrupper eller ej. Det är en fråga som inte bör avgöras på tjänstemannanivå, tycker en person som av oro för att förvärra relationen till kulturförvaltningen väljer att vara anonym.
Björn Dahlman, konstnärlig ledare för Bananteatern som har funnits i Uppsala sedan 2002, är en av dem som säger sig ha upplevt skepsis när hans grupp har velat utvecklas konstnärligt och nå en ny publik.
– Som om argumentet att vår och andras möjlighet till utveckling inte har någon betydelse, säger han.
– Jag blir fly förbannad. Detta är ju att motverka ett klimat som gör att konstnärligt drivna aktörer vill verka här!
En annan återkommande kritik vid en rundringning är att kulturförvaltningen väljer att ta in gästspel, på bekostnad av det lokala kulturlivet.
– Det heter att scenkonst ska tas in utifrån för att få in sådant som inte finns i Uppsala, vilket jag stödjer fullt ut. Men jag upplever att det köps in i stora mängder, samtidigt som de lokala grupperna inte får medel att spela för samma målgrupper.
– Jag har flera gånger fått ställa in planerade produktioner och spelperioder för vissa målgrupper för att anslagen inte räcker, samtidigt som det köps in för dessa målgrupper utifrån, säger Björn Dahlman.
Men Maud Nyberg, skådespelare samt dramatiker och producent på Panikteatern, känner inte igen bilden av att kulturförvaltningen skulle lägga sig i det konstnärliga arbetet. Däremot tycker hon att anslagen till det fria kulturlivet kunde vara högre.
– Årliga verksamhetsstöd och produktionsstöd är mycket låga i jämförelse med andra professionella gruppers runt om i landet, säger hon. Hon ser fram emot ett större engagemang från förvaltningens sida i form av exempelvis referensgrupper och samtal om vad det fria kulturlivet erbjuder.
– Jag önskar att vi tillsammans, artister, producenter, tjänstemän, kulturchefer, kunde arbeta åt samma håll, med det allra bästa för Uppsalapubliken i fokus.
PÅ KULTURFÖRVALTNINGEN ställer man sig frågande till kritiken om att man skulle prioritera gästspel, ha åsikter om konstnärliga val eller välja bort vissa produktioner på grund av en konkurrensbild.
– Ingenting av detta har nått oss. Vi arbetar med att skapa ett så brett scenkonstutbud som möjligt vad gäller genre, variation och målgrupp. Det innebär att vi stödjer de lokalt verksamma frigrupperna, men också köper in turnerande föreställningar, säger Anna Franzén, stabschef och biträdande förvaltningsdirektör på kulturförvaltningen.
Text:Ylva Lagercrantz Spindler
Foto: Stefan Sandberg
Nr 1-21