Kaos och våld har tvingat fram förändringar i Chile. När landet drabbats av coronapandemin har en ny form av möten uppstått med teaterpubliken. Nu hoppas kulturarbetarna att facken ska stärkas och att en ny konstitution ska ge kulturen dess rättmätiga plats.
EN HALVTIMME INNAN föreställningen La pérgola de las flores skulle börja den 18 oktober 2019 i kulturcentrat Gabriela Mistral (GAM) meddelade regissören Héctor Noguera att det var omöjligt att spela. Protesterna på Plaza Italia som pågått nästan hela dagen hade förvandlats till ett uppror som senare kom att kallas ”el estallido social/den sociala explosionen” och som, på sätt och vis, fortfarande pågår.
Utanför GAM pågick gatustrider. Demonstranter kastade sten och molotovcocktails. Skådespelaren Maria Paz Grandjean, som spelade en av pjäsens ledande roller, var en av de sista som lämnade GAM vid niotiden på kvällen. Hon var nyfiken och försökte ta sig upp mot Plaza Italia. Men kaoset på gatan stoppade henne. När specialstyrkor från polisen gick till angrepp mot en grupp unga demonstranter alldeles intill började hon, liksom alla andra på gatan, att protestera. Det var då det hände. Hon såg tydligt hur en polis lyfte sitt vapen och siktade rakt mot henne. Strax därpå kände hon smärtan i kinden.
– Kanske ropade jag högre än de andra för jag har en bra och stark röst och jag var också längre än de andra. Kanske var det därför de sköt mot just mig. Jag var en synligare måltavla. Omkring 400 unga människor sköts i ansiktet innan pandemin, i början av mars, tvingade in ”el estallido social” i en slags karantän.
Många av de 400 fick ett öga förstört och i förhållande till dem hade Maria Paz Grandjean tur. Kulan trängde inte in, utan snuddade bara hennes kind.
– Jag avskyr att tänka på det som skedde. Men jag vill veta vem som sköt och varför. Jag bryr mig inte längre om något straff, men jag behöver veta sanningen.
”EL ESTALLIDO SOCIAL” påverkade hela Chile och naturligtvis även teater och film.
– Det var ett slags uppvaknande. Man stannade upp och tittade på dem som stod intill och insåg plötsligt att vi alla hade samma problem.
Det säger Natalia Soledad som leder teatergruppen Eco som just när upproret bröt ut spelade på Teatro del la puente – en teaterlokal på en bro över Mapochofloden strax intill Plaza Italia.
Både Teatro del puente och GAM förvandlades under en tid till en slags improviserade sjukstugor där läkar- och sjuksköterskestudenter tog hand om demonstranter som sårats. Teaterföreställningar var inte att tänka på.
– Vi var tvungna att söka oss ut på gatan, säger Natalia Soledad. Och utveckla andra uttrycksformer.
SIDARTE, SKÅDESPELARFACKET, deltog aktivt i upprorsrörelsen. Under de återkommande demonstrationerna på Plaza Italia förekom ofta olika typer av teaterföreställningar. Den mest kända var En våldtäktsman korsar ditt spår, en performance av det feministiska skådespelarkollektivet Las tesis, som blev en global hit och mobiliserade tusentals kvinnor i de mest skilda omständigheter runt om i världen.
Men i början av mars kom pandemin och karantän och allt stannade av.
– Det var, säger Natalia Soledad, som att hamna i en påtvingad paus utan slut då både hjärna och själ paralyserades.
Alla teatrar, biografer och kulturella utrymmen stängde igen. En enda filminspelning, en kortfilm på tio minuter filmad i ett ödsligt område vid Andernas fot, har genomförts sen pandemin inleddes.
– Men så småningom började vi undersöka hur vi ändå skulle kunna arbeta, säger Natalia Soledad.
En radiostation erbjöd Eco att sända på deras frekvens. De tog tacksamt emot, blandade dramatiska uppläsningar med direktsänd teater via Zoom.
– Vi redigerade inte, försökte inte göra video av det. Vi ville ha kvar känslan av teater så vi sände direkt med varje rollfigur i varsin liten ruta.
– Det fantastiska, säger hon, var det gensvar vi fick. Det kom reaktioner från hela landet och till och med från andra länder och det var till stor del en helt ny publik där många aldrig tidigare sett teater.
Många andra grupper började också arbeta med Zoom och streaming och med tiden kom också publiken. Men även om pandemin skapat nya former och lockat en publik som normalt vare sig går på teater eller biograf, så har den fram för allt skapat katastrofala ekonomiska problem.
– De flesta chilenska skådespelare har ingenting att luta sig mot, säger komikern och dramatikern Cristián Garcia-Huidobro. Inget sparkapital, inget arbetslöshetsskydd, ingen pension och teatrarna är helt beroende av biljettförsäljningen för att betala löner och underhållskostnader. De fasta ensembler knutna till universiteten som tidigare var teaterlivets ryggrad är i princip upplösta. Och statens politik består av att då och då kasta ut smulor som vi måste slåss om.
Cristián Garcia-Huidobro är väl etablerad, känd efter årtionden i tv. Men han, liksom praktiskt taget alla andra, är beroende av Fondart när han vill genomföra egna projekt. Fondart är en statlig fond, administrerad av kulturministeriet, vilket förvaltar den del av kulturbudgeten som ska gå till levande konstutövning. Pengarna fördelas via ett komplicerat ansökningsförfarande, där de tekniska aspekterna i ansökan väger tyngre än det konstnärliga innehållet, och därför har gett upphov till en helt ny yrkeskår ”projektformulerare”.
– Det är nästan förnedrande, säger Cristián Garcia- Huidobro. Om det presenteras 500 projekt, så får tio pengar. Vi måste slåss mot varandra och beslutet om vilka som ska få pengar fattas av en sluten grupp som får en tänka på något slags hemligt sällskap som Ku Klux Klan.
– Ett problem är också att Sidarte, vår fackförening, är en svag organisation, utan resurser för att stötta behövande medlemmar. För att kompensera har det ända sen pandemin började genomförts solidariska insamlingskampanjer för att stödja de kollegor som har det sämst. Men det är en droppe i havet. Vad som behövs är en ny statlig kulturpolitik som verkligen stödjer kulturen och inte splittrar den.
SOM EN REAKTION PÅ avsaknaden av socialt skyddsnät för skådespelare, bildades i början av 1990-talet Chileactores av skådespelare som framför allt arbetade med film och tv. Det föregicks av en hård kamp, som inkluderade en skådespelarstrejk, och ledde till att parlamentet antog en ny upphovsmannarättslag. Den gav resurser med vilka man kunde bygga upp en fond till stöd för behövande skådespelare. Under pandemin har Chileactores kunnat ge ett bidrag på motsvarande 3 000 svenska kronor per månad till de medlemmar som behöver. Det enda stöd regeringen gett under pandemin har varit en extrafond av exakt samma karaktär som Fondart.
– Nästan en provokation, menar Cristián Garcia-Huidobro. I det här läget skulle vi behöva initiativ som hjälper många och inte bara några få.
PAULA BRAVO ÄR EN av få teatermänniskor som klarar sin hushållsekonomi hyfsat eftersom hon också är lärare i teater på ett universitet och undervisningen där har fortsatt via Zoom i stort sett utan avbrott. Men hon har ett annat bekymmer. Innan pandemin slog till vann hon ett projekt i Fondart, men hon har ännu inte fått ut pengarna.
– Efter pandemin var jag naturligtvis tvungen att ändra hela upplägget. Men vi har jobbat stenhårt enligt tidsplanen, om än via Zoom. Och eftersom jag inte fått ut några pengar från Fondart har jag varit tvungen att skuldsätta mig för att kunna betala löner till skådespelarna. I januari räknar vi med att ha premiär på en festival via streaming. Sen ska föreställningen, som spelats in via Zoom, bli tillgänglig på Youtube. Så är det i alla fall tänkt. Men man vet aldrig.
– För, säger Paula Bravo, vi har en kulturminister som tycker att kultur är en onödig kostnad och om ministern plötsligt får för sig att min uppsättning inte är värd att satsa på, kan hon helt enkelt bestämma att de fonder jag vunnit inte ska betalas ut eftersom jag inte följer den ursprungliga planen. Då blir det total konkurs för mig.
Men kanske kan pandemin och krisen den fört med sig bli början till en förändring av den statliga kulturpolitiken.
– I samband med ”el estallido social” började några kollegor en kartläggning av alla som arbetar med teater, berättar Paula Bravo. Och vi är många. Många fler än vi någonsin trott. Bara här i min kommun i centrala Santiago har vi upptäckt att det finns 158 teatergrupper.
Ur kartläggningsarbetet har det uppstått ett nätverk som skulle kunna stärka Sidarte och tillsammans med Chileactores och andra branchorganisationer lägga grund för en starkare förhandlingsposition gentemot regeringen.
– Men, säger Paula Bravo, det jag mest hoppas på är den nya konstitutionen. Att den ska ge kulturen dess rättmätiga plats.
I april ska det hållas val till en församling med uppdrag att skriva en ny konstitution som ska ersätta Pinochets konstitution från 1980. Den konstituerande församlingen är ett direkt resultat av ”el estallido social”. Mitt i kaoset och våldet den där kaotiska kvällen den 18 oktober 2019, då Maria Paz Grandjean blev beskjuten av polis, såddes alltså ett frö till ett nytt Chile. Och det är det, mer än något annat, som har gjort att chilenarna, trots allt, stått ut med pandemins kvävande karantän.
Text: Lars Palmgren
Foto högst upp: Nicolas Wormull. Bild från protesterna på Plaza Italia 2019, nära kulturcentrat Gabriela Mistral (GAM)
Scen&films Internationella bilaga Mars 2021
