Netflix bjuder i höst på tv-versionen av Den osannolika mördaren, om mordet på Olof Palme och den så kallade Skandiamannen. Thomas Lagerman är huvudklippare för serien och berättar för Scen & film om de utmaningar som uppstår i postproduktionen i en arbetstakt som ständigt ökar.
THOMAS LAGERMAN LOTSAR genom trapphuset i byggnaden där han jobbar som huvudklippare för kommande Netflixserien Den osannolika mördaren, med Robert Gustafsson i rollen som Skandiamannen, Olof Palmes utpekade baneman.
Med sina 25 år i branschen, och succéer som Bron och Störst av allt på meritlistan, används han flitigt av bolagen för att färdigställa större produktioner.
Fönstret som vetter mot innergården släpper in rikligt med dagsljus i det lilla kontoret. Längst väggen närmast dörren står en mörkgrå soffa och mitt emot den ett höj- och sänkbart arbetsbord. Otaliga filmappar syns överlappandes varandra på ena datorskärmen, varav en innehåller olika klippversioner av kommande seriens första avsnitt. På andra skärmen syns klipp-programmet. Inget material får visas på förhand, så allt som går att skönja är en suddig stillbild med trädgrenar som sträcker sig mot en grå himmel.
– Att klippa film och tv-serier är en dold konstform som är som bäst när publiken inte märker av den, när varje klipp känns naturligt och självklart tillsammans med musik och ljud. Klipparen är ofta spindeln i postproduktionsnätet och den första som ser råmaterialet, därför har de också ett finger med i spelet när produktionen går vidare till musik- och ljudläggning och visuella effekter (VFX), berättar Thomas Lagerman.
– Speciellt när det kommer till barnskådespeleri tycker jag man kan se om ett hantverk är väl genomfört. Om barnen är väldigt bra, då kan man vara säker på att någon har klippt väldigt bra för att få fram reaktionerna på rätt sätt, förklarar han.
I likhet med skådespeleri består klipparbetet mycket i att lyssna in en annan människas vision, förstå vad den vill men ändå sätta sin egen prägel.
– Vi använder såklart inte våra kroppar i skapandet som skådespelare gör, men förhållningssättet till regissören, flexibiliteten att tänka om och fingertoppskänslan för detaljer är liknande. Det bästa med ens yrke är också att få titta på riktigt bra skådespeleri, om man känner att det är på riktigt så blir mitt jobb så mycket roligare.
DET FINNS INGA TVIVEL om att Thomas Lagerman hyser en uppriktig kärlek till sitt yrke. Innerligheten som tränger fram mellan orden, den omsorgsfulla eftertanken innan ett svar, går inte att förställa. Men går det att klippa mindre välfungerande scener till att bli riktigt bra, undrar jag. Thomas skrattar till med glimten i ögat.
– Det finns ju hur många exempel som helst på det. Om en reaktion blir för stor på ett ställe kanske det går att byta ut mot en ”icke-reaktion” mellan två andra repliker. Man manipulerar lite, men samtidigt är det de på plats som gör jobbet och uttrycken är ju fortfarande från samma människa.
Netflix är ny på den svenska film- och tv-marknaden och har anlitat produktionsbolaget FLX att producera Den osannolika mördaren. Skillnaden med att jobba för Netflix, om man jämför med SVT eller TV4, är att produktionstakten är snabbare, menar Thomas. Perioden mellan inspelningens slut och att uppdragsgivaren får se första klippningen, av de tre första avsnitten, ligger på två veckor för ovan nämnda serie.
– Det är ju väldigt kort tid från att man fått allt material till att man ska presentera nånting. Så det gäller att vara snabb och att veta vad man vill. Men sen har vi ju en lång period då vi bollar med Netflix, vilket vi inte gör med SVT eller TV4. Då kan tiden som uppstår i väntan på feedback användas till att klippa nästa avsnitt. Om man tänker att varje titt inte är en färdig presentation, utan ”här är vi nu i processen, vad kan göras bättre”, så blir arbetet mer effektivt.
I takt med att produktioner arbetas fram i högre tempo har en tendens vuxit fram, där manus som egentligen inte är tillräckligt genomarbetade går till inspelning. Det ställer högre krav på klipparna att, ibland, göra genomgripande ändringar i postproduktionen.
– Jag tror att alltmer ansvar hamnar på klipparen när arbetet går för går fort och manusen inte är färdiga. Men samtidigt är det väldigt roligt att göra ett sådant arbete. Om manuset inte fungerar, hur kan vi göra det bättre? Ett mindre ansvar faller dock på mig om ett grundligare arbete gjorts innan.
NÄR KLIPPARE FÅR för mycket ansvar vilandes på sina axlar, och behöver ”rädda” misstag eller brister, finns exempel på erfarna utövare som blivit utbrända eller sjukskrivna. Thomas Lagerman är noga med att understryka att detta inte enbart är ett resultat av att nya aktörer kommit in på marknaden, ofta vill klipparen själv att resultatet ska bli så bra som möjligt och tar sig vatten över huvudet. Han har själv haft turen att arbeta med serier som varit välskrivna de senaste åren, Den osannolika mördaren inräknad. Men visst pratas det om högre belastning kollegor emellan och i de fallen är kollektivt ansvar viktigt. Att regissörer och producenter tillsammans med klipparna engagerar sig för att lösa utmaningarna.
– Det är ju inte vår sak att själva rädda något som inte fungerar, problemet är gemensamt.
Hur går det att göra annorlunda så problemen inte uppstår från början?
– Det är inte optimalt att skriva samtidigt som inspelningen pågår, manusarbetet behöver marinera lite. Det kostar dessutom pengar att klippa bort scener som aldrig hade behövts spelas in eller att spela in scener på nytt för att de inte funkar.
Så produktionsbolagen kanske tjänar pengar på att inte ha för bråttom?
– Jag tror det. Du kan bara välja två alternativ av ”bra, billigt och snabbt”. Det finns ingen kombination där kvalitet och lägre kostnader fungerar med liten tidsåtgång, till exempel.
I de fall när klippare ”räddar” ett svajigt material så erkänns det sällan utåt. Tv-priset Kristallen har till exempel ingen kategori för klippning och i dagsläget finns inte heller någon upphovsrätt för kåren.
– Då är det lätt att känna ”jaha, här har jag hjälpt till att rädda en hel tv-serie och vad fick jag? En Ramlösa och ingen upphovsrätt på det”, säger Thomas och lyfter lite på axlarna.
FACKFÖRBUNDET SCEN & FILM jobbar i dagsläget för att fler yrkestitlar ska få ta del av upphovsrättsersättningen. Men innan fler grupper läggs till anser förbundet att producenterna behöver öka pengapotten, för att undvika att samma summa går till alltfler, vilket kan ställa grupper emot varandra och urholka solidariteten. Bland klippare finns dock ett ökat missnöje och röster om strejk har börjat höras.
Thomas Lagerman är själv splittrad i frågan.
– Jag tycker inte att de som redan har upphovsrättsättslig ersättning ska betala för att vi också ska få det. Men samtidigt kan jag tänka att vi ju ibland bygger om manus, i vissa fall hjälper vi skådespelare att bli bättre och filar regissörernas visioner. Hur solidariskt är det av de grupperna att inte se arbetet vi gör? Samtidigt vet jag att flera regissörer har skrivit under ett upprop för att vi ska få ersättning.
Tycker du att strejk är den rätta vägen att gå?
– Kanske. Om det inte finns några andra alternativ kan jag nog tänka mig att strejka för att göra en poäng. Skipa rättvisa. Det handlar egentligen inte om pengar, utan om att vårt skrå ska bli bekräftat och sett.
DEN OSANNOLIKA MÖRDAREN har premiär hösten 2021 och efter det går Thomas vidare med nya projekt, näst på tur är en kommande serie för SVT. Att frilansa är lite som att sitta i en roddbåt utan åror, upplever han, vilket mestadels är spännande.
– Man åker runt i den här filmviken och är del av produktioner lite här och var. Jag är lyckligt lottad som får hålla på och kan försörja mig på det, slår han fast.
Text: ALEKSA LUNDBERG
Foto: KRISTIAN POHL
NR 2-21