Guldfolie hjälper Marie-Andrée tolka cirkuskonsten

Från cirkusakrobat till akademiker. Marie-Andrée Robitaille kombinerar de två världarna i arbetet med doktorsavhandlingen ”Circus as a Practice of Hope”.

När Tilde Björfors på Cirkus Cirkör bjöd henne tillbaka till Sverige för millennieföreställningen 00:00, tackade Marie ja på villkor att hon fick göra cirkusnummer med kinesisk påle – som då bara praktiserades av män. Kinesisk påle kräver en mycket stark överkropp och användes mest av kinesiska cirkustrupper.
– Visst, blev svaret, och så byggde de en kinesisk påle till mig. Jag har fina minnen från den tiden då mottot var ”allt är möjligt”. Jag gjorde numret som en sekvens av långsamma rörelser för att utforska den feminina inställningen till styrka, en sorts ”soft power”.

NÄR JAG ZOOM-INTERVJUAR Marie, sitter hon ensam i sin studio vid datorn med en koreografi av idéer på en whiteboard, och med ”bubblor och folie” i bakgrunden. De har en särskild betydelse i hennes arbete med att tolka världen genom cirkuskonsten.

DEN GULDFÄRGADE FOLIEN har utvecklats av Nasa för och använts i utforskande av rymden. Folien skyddar mot kyla eller hetta, beroende på hur den vänds. Materialet används också i skyddsfiltar.
– Efter terroristattacken i Paris 2015 såg jag människor på gatan insvepta i den här folien. Materialet är på en gång starkt och skört, kan lätt gå sönder om en reva uppstår. Foliens glans och glitter är spektakulär, och för tankarna till cirkus, säger Marie. Bubblorna är genombrutna cirklar i glasfiber, de blir en sorts lekfulla objekt som kan användas för att kombinera ljud och rörelse.
– Bubblan är intressant bland annat för sin form – samma som ett virus. Svår att fånga snabbt och inte tillverkad för cirkus.
Hur jobbar hon med folien och bubblorna? Som cirkusartist var hennes första reaktion att kontrollera objekten, se hur hon kunde få dem att göra det hon ville.
– Men så provade jag andra förhållningssätt, att undersöka hur objekten kunde leda mig och ändra mina rörelser.

TIDIGT I ARBETSPROCESSEN fann hon att begreppet kontroll var centralt. Cirkusartisten måste ha kontroll över kroppen, rörelsen, objekten.
– Men nu, under pandemin har vi fått en annan relation till begreppet kontroll. För att skydda oss själva och andra har vi varit tvungna att förhålla oss till inskränkningar i våra friheter, vår rörelsefrihet är beskuren och vi måste hålla avstånd för allas bästa.
Marie påbörjade avhandlingen 2019, var sedan föräldraledig och när hon återkom i mars 2020 hade förutsättningarna ändrats.
– Jag är priviligierad jämfört med andra artister eftersom jag hade ett arbete att gå tillbaka till. Den kris som pandemin har inneburit, gör frågeställningarna i min avhandling mer aktuella, akuta. Kan cirkus vara relevant när vi är i en kris? Att vi inte kan möta publiken tvingar oss att revidera hur vi arbetar och tänker cirkus – och i det större sammanhanget, att tänka och handla på ett nytt sätt.

Marie använder begreppet posthumanism. För sin överlevnad måste människan börja se sig som en del av omgivningen och ekosystemen. Vi behöver röra oss bortom kategoriseringar som djur/människa, natur/kultur, för att ta några exempel.
– Det är ett forskningsfält som växt de senaste 20 åren. På KTH i Stockholm finns ”The Posthumanities Hub” som undersöker dessa frågor och ofta diskuterar med artister och andra forskare.
Vad kan cirkusen bidra med i sammanhanget?
– Inom cirkusen är vi bra på att hantera kriser och farliga situationer. Till exempel i teeterboard, måste du landa på en liten bräda, du kan skadas och dö om du missar. Situationen kräver anpassning, närvaro, och att kunna värdera risker. Cirkusen använder kreativitet, vi gör saker annorlunda, visar på nya rörelser, och möjligheter, ett annat sätt att tänka kring människans förmåga. Vi arbetar med kroppen och flera sinnen. När du gör en trippelsaltomortal använder du hörseln, för balansens skull.
Den andra sidan av myntet beskriver hon som att cirkusartisten är i centrum, dominerar och eftersträvar kontroll över publiken och situationen. Artisten använder allt för sitt eget syfte. Men Marie vill utmana den hållningen – superhjälten i cirkus.
– Det är viktigt att tänka på omgivningen och de människor vi jobbar med – att arbeta tillsammans, snarare än att människan kan göra allt hon vill med andra individer och arter. En ständig jakt på mer virtuositet ger bara samma, standardiserade typer av trick och illusioner. Finns det en annan virtuositet, en mer inkluderande cirkus som jobbar med en annan dynamik?

I Maries utställning på Gävle konstcentrum i september 2020 gjordes inte cirkusen av artister, den upplevdes av publiken genom att de fick använda folien, bubblorna och båtbojar som hängde från taket. I ett tidigare projekt, Gynoïdes (en robot/kvinna) arbetade Marie med hur kvinnor representeras på cirkus.
– Jag fick höra att cirkuspubliken vill se nätta och lätta kvinnor som fångas av starka män. Men artisten kan öppna fältet av möjligheter, ta chansen att visa något annat än det vi tror att folk vill ha.
– I en annan studie, i samarbete med Musikhögskolan i Stockholm, använde vi oordning som metod och improviserade med ljud, rörelse, objekt och geometri. Vad händer om du bryter upp de vanliga formerna och processerna, när du kan se ljudet och höra rörelsen? Eller när du deltar i längre arbete snarare än cirkusartistens konventionella sju till nio-minutersakt. När du arbetar långsamt i stället för snabbt eller om du uppträder i en annan omgivning än teaterns hyperkontrollerade miljö?

I avhandlingen vill Marie utveckla cirkeln som en metodologi. Cirkusen arbetar ursprungligen i cirkeln. Det öppnar för olika synpunkter och perspektiv. Nästa fas i arbetet är en dialogcirkel på temat sårbarhet, med forskare från olika discipliner och lärosäten, bland annat Försvarshögskolan, Handelshögskolan i Stockholm och Södertörns högskola. Allt kombinerat med de insikter som cirkuskonsten kan ge.
– Hur kan vi anpassa och ändra narrativ när vi är i krissituationer, skapa hopp och idéer för förändring? Det jag tycker är spännande med konstnärlig forskning, och med forskare från andra områden, är att genom cirkus och konst se hur vi kan bidra till att ändra världen. Att knyta ihop teorin och praktiken med vår tids utmaningar.

Text: KAJSA OLSSON

Foto: EINAR KLING ODENCRANTS

NR 2-21