En sprakande visuell action-dystopi. Nyskrivna och mångbottnade Tristessa har haft världspremiär på Kungliga Operan. Stycket har höjts till skyarna av internationella kritiker. Sensationalistiskt eller genialt – meningarna är delade. Sångarna John Erik Eleby och Kerstin Avemo berättar om arbetet med det nyskrivna verket.
ATT EN KONSTNÄR STÅR som upphovsperson till en opera har väl knappast inträffat förut. För Tristessa är tre personer ansvariga. Under sju år har kompositören Jonas S Bohlin, författaren Torbjörn Elensky och konstnären Ann-Sofi Sidén gemensamt arbetat fram Tristessa.
– Det är en förmån att få utforska ett nyskrivet stycke, särskilt ett allkonstverk som Tristessa. Verket är musikaliskt lättillgängligt, men långt ifrån lättviktigt. Det är i och för sig inte ovanligt med konstnärer som gör scenografi till operor. Det förekommer historiskt. Ta bara Sven Erixsons omtalade arbete med rymdoperan Aniara, eller Marc Chagall som gjorde Trollflöjten åt Metropolitan, säger John Erik Eleby.
Allt är kropp, åt helvete med själen! Med de orden börjar och slutar den nyskrivna operan Tristessa, en adoption av Angela Carters kultroman från 1977, The passion of new Eve. På Kungliga Operan har novellen kondenserats och blivit till en fragmenterad Bladerunner-värld, med biblisk inramning, visuellt gestaltad av Ann-Sofi Sidén.
Operan handlar om en ung och våldsam man med skev kvinnobild, Evelyn, som kidnappas av en kvinnosekt, blir tvångopererad och förvandlas från man till kvinna – den nya Eva. I ramberättelsen är hen förälskad i den gayliknande filmstjärnan under namnet Tristessa. Hon har rymt världen och sökt ensamheten i ett mausoleumliknande slott ute i öknen. Samtidigt pågår en revolution. Kalifornien skakas av inbördeskrig mellan å ena sidan den mångbröstade Mother och hennes amazoner och å andra sidan den macholiknande sektledaren Zero och hans hjärntvättade harem av sju kvinnor. När den nyopererade Eve flyr sekten runt Mother hamnar hon hos Zero, som tar med sig Eve och tvingar sig in i Tristessas högborg.
– Det är ett existentiellt drama som handlar om identitet, skildrat via manliga och kvinnliga arketyper. Stycket är oerhört mångbottnat, säger Kerstin Avemo, som sjunger Lilith i Tristessa.
KRITIKEN I SVERIGE HAR varit delad, medan internationell press höjt stycket till skyarna, Tristessa blev en av topp 5 hos Operawire.com
– Många tycker att stycket är svårt att förstå. Men inom operakonsten finns en tradition av att vara obegriplig. Hur många operor som helst har ingen sensmoral, där det är svårt att veta vem som är ond eller god, säger Kerstin Avemo.
Angela Carters bok, som skrevs före Margaret Atwoods The Handmaid´s tale, landar med Tristessa i sin samtid. Ett år efter #metoo – i en tid när begrepp som genus och identitetspolitik är högaktuella frågor – har stycket beskrivits som en ungdomlig queeropera, eller som en skruvad häxbrygd, fylld med ångande kroppslighet, brutal sadism och förandligad erotik. Angela Carter var besatt av myter och utmanade tidens syn på sexualitet.
– Jag tycker underrubriken på programmet är bra: först och främst människa. Det har varit både lekfullt och roligt att jobba fram stycket. Det är inte alls spekulativt eller har gjorts för att chockera. Jag förstår inte kritiken som kallat stycket för sensationalistiskt. Det handlar mer om att vidga folks vyer än att förolämpa dem. Bristen på sensmoral i stycket är det fina i kråksången, säger Kerstin Avamo.
BÅDE HON OCH ELEBY tycker det har varit en intressant resa att få jobba fram Tristessa. Både kompositören Jonas S Bohlin, med sin bakgrund i punken på 70-talet, och Ann-Sofi Sidén är noviser i operasammanhang. För regin stod Katharina Thoma. Alla har visat stor lyhördhet inför sångarnas yrkeskunnighet.
– Det är alltid svårt att föreställa sig var ett nyskrivet verk ska landa när man jobbar med det. Först vid samsjungningen med orkestern förstod jag vad Jonas hade skapat, det var en uppenbarelse, så starkt. Och att det visuella har en sådan betydelsebärande funktion var en oerhörd upplevelse. Det är som att ingå i ett konstverk. Språket är väldigt poetiskt, även de grövsta scenerna är poetiskt gestaltade, samtidigt sakligt framställda, säger John Erik Eleby.
Tristessa spelas inte längre på Kungliga Operan, men både Avemo och Eleby hoppas att verket får ett fortsatt liv.
– Tyvärr lockar inte nyskrivet, så vi har inte haft enorma köer. Men vi har ju en statligt subventionerad kultur, och måste insistera på att göra nyskrivet, annars dör konstformen, säger Kerstin Avemo. John Erik Eleby nickar instämmande. – Det är nödvändigt för oss artister, för konstformen och för publiken i det långa loppet.
Text: Magdalena Boman
Foton: Sören Vilks
nr 6/18
