Hur upplever små barn scenkonst? Teater Tre ingår i ett nytt forskningsprojekt inom EU. Gruppen ska undersöka hur de allra minsta barnen upplever ljud.
– Att möta barnets blick och frågor på sin första föreställning är oerhört intressant, säger Sara Myrberg, konstnärlig ledare på Teater Tre.
SARA MYRBERG SITTER I DET lilla kontoret på Södermalm. Bara någon dag senare beger hon sig av till en festival i Rumänien med föreställningen Bo, en föreställning för bebisar 6-18 mån som skapades inom ramen för ett tidigare EU-projekt.
– Det är en stor utmaning att skapa och spela för de yngsta. Det har alltid sagts att tvååringar och tonåringar utgör den svåraste publiken. Jag har alltid undrat över vad det betyder, och sökt efter fördjupning, säger Sara.
Och hon har utforskat frågan. Första gången Sara gjorde ett medvetet försök att förstå hur man arbetar på scen med små barn var 2002, i föreställningen Klä på, klä av, en pjäs som vände sig till barn mellan två och fyra år.
– Klä på, klä av spelade jag under 12 år, det var spännande hela tiden. Men ändå känns det som om jag precis bara börjat. Det kräver sina omständigheter om man är verkligt intresserad av att jobba med så små barn. Jag vill rekommendera alla skådespelare att pröva på det, säger Sara.
2006 reste hon med föreställningen Hallihallå, till olika internationella festivaler. Förhållandevis få personer arbetar ju med föreställningar för de allra minsta, så återkommande stötte hon ihop med folk från Small Size-nätverket. –
2014 gick vi med i själva nätverket, samtidigt fick vi frågan om att ingå i EU-projektet Small size performing arts for the early years. Nu tar vi klivet in i ett nytt: Mapping.
FLERA AV DEM SOM DELTAR i projekten är större institutioner. En liten fri grupp som Teater Tre var tvungen att ställa sig frågan om de skulle mäkta med alla resor och all administration. Det första EU-projektet, som pågått under fyra år, blev en utmaning och en test på vad Teater Tre klarade av. Åren har varit lärorika.
Det har stöttats av Kreativa Europa, vilket bland annat inneburit att Teater Tre fick bidrag till att arbeta fram tre föreställningar under projektperioden, samtidigt som de deltog i ett antal workshops och festivaler.
– Ett av underprojekten kallades för Wide eyes. Vi arbetade utifrån ett tema, vilket var nytt för oss. Beroende på hur man väljer att tolka det kan Wide eyes handla både om barnets och konstnärens öppna ögon. För konsten, för livet.
WIDE EYES INLEDDES MED att deltagare från 17 organisationer och 15 länder möttes i en workshop. På engelska fick de presentera ett embryo till sin föreställning.
– Allt var väldigt nytt, men otroligt roligt och givande. En del spelade upp små scener. Jag tog med olika inspirationsmaterial, alla hade olika tillvägagångssätt och vi fick ta del av varandras metoder och tankar. Ett år senare sågs vi på en ny workshop och stämde av hur långt vi hade kommit. Just detta arbete sträckte sig över en tidsrymd av två år. I februari i år avslutades hela projektet med att alla deltagarna spelade upp sina föreställningar i Galway, Irland. Det har faktiskt varit en ynnest att få vara med på hela resan och se när föreställningar från olika länder växer fram.
Projektet handlar inte om att grupperna ska blanda ihop sig på scengolvet. Snarare ska varje grupp bevara sitt särdrag.
– Det här är ett pionjärarbete. Bara att få möta varandras perspektiv från olika delar av Europa är en resa. Vi är ju många i Sverige som jobbar med de allra minsta, dock är vi få i relation till ett större scenkonstperspektiv. Det finns inte så mycket arbete med små barn som är dokumenterat. Det kan verkligen utvidgas. Syftet med projektet är ju att scenkonsten för de allra minsta ska utvecklas. Det är ju det stora målet.
I augusti åkte Teater Tre till Spanien där en sista reflektion gjordes av det första EU-projektet.
– Vi analyserade varandras föreställningar. Det är ju viktigt att ge och få feedback, så vi vände och vred på föreställningskoncepten utifrån vad vi såg, kostym, rum, roller, publik, tilltal. Det var både oerhört svårt och roligt att hitta ett sätt att prata om detta med scenkonstnärer från Europas olika hörn. Genom andras ögon får vi ju syn på vårt eget arbete, så det var nyttigt. Riktigt bra kompetensutveckling. Alla deltagare var väldigt nöjda.
Ur föreställningen Frö, med Anna Svensson Kundromichalis.
De fyra senaste årens arbete har gett både Teater Tre och Sara ökat självförtroende.
– Vi blivit mer modiga. Vi var fyra på scen i den första föreställningen som vi gjorde inom ramen för projektet. Det var stort för oss. Normalt är vi en eller två på scen. Det blev som ett kalas.
DET NYA EU-PROJEKTET SOM inleds i år, och som även det ska pågå i fyra år, är mer knutet till forskning jämfört med det första. Det kommer också att innehålla fler festivaler än tidigare. Men Teater Tre, som under den förra perioden höll i två mindre festivaler satsar denna gång på att ordna en större festival 2020.
Denna gång är arbetet i projektet upplagt på ett annorlunda sätt. Deltagarna har delat upp sig i fyra olika grupper, där var och en får specialisera sig på något av de fyra ämnesområdena: ljud, bild, ord och rörelse.
– Vi får fördjupa oss på annat sätt. Att fokus ligger på forskning känns som en logisk fortsättning på det förra projektet. Teater Tre ska undersöka ljud som gestaltning på scen i relation till de allra minsta. Detta gör vi tillsammans med en teatergrupp från Ungern, en från Tyskland och en från Österrike.
I maj, nästa år, kommer deltagarna att arbeta ihop under tre dagar vid en festival i Limoges i Frankrike.
– I Mapping utforskar vi den estetiska dimensionen inom scenkonst för de allra minsta. Det handlar både om barnens relation till konstformen och den rena upplevelsen av scenkonst. Vi har ju väldigt olika ingångar beroende på vilket land vi kommer ifrån. Den samhälleliga synen på barnen, klass, kön, politik och skolsystem, allt detta präglar ju barnen. Det första vi ska göra i maj är att komma överens om en metod som vi ska använda. Det blir säkert inte lätt, men väldigt roligt. Allt ska dokumenteras och redovisas skriftligt av forskare.
Varje gång Sara gör en föreställning för de allra yngsta tänker hon att andra borde få veta hur det är att få spela för de yngsta, hur det har lett till att teatern har fått resa och spela över hela världen. Det är som en hemlighet, säger hon, en härlig skatt som ligger gömd. Som få känner till.
– Att få visa scenkonst för barn över hela världen är fantastiskt. Jag har rätt mycket erfarenhet idag. Det känns tydligt. Eftersom publiken inte har orden, så sitter erfarenheten väldigt fysiskt i mig. Jag sätter inte ord på det, utan arbetar med gestaltningen i korta bågar: nu går vi vidare i berättelsen. Kunskapen sitter i kroppen.
Text: Magdalena Boman
nr 6/18
Foton: Martin Skoog
