”Jag drivs av pengar och att inspirera unga”

Det är förmiddag i Los Angeles och skådespelaren Alexander Abdallah ska precis börja dagen. De närmaste månaderna här ska han träffa agenter och finslipa sin engelska.

I SVERIGE HAR HAN, förutom framgångarna med Snabba Cash, också uppmärksammats som filmskapare. Tidigare i år nominerades han till Sveriges största kortfilmspris Startsladden, för sin och Mustafa Al-Mashhadanis kortfilm Vi var barn då, som tilldelades Publikens pris. Nyligen beviljades han också utvecklingsstöd för att skriva en egen tv-serie.
– Jag ser inte mig själv som en skådis, utan det är avhängigt vilken konstform jag vill hålla på med för dagen. Om jag får en idé om en berättelse som jag är sugen på att göra, så funderar jag ut vilken konstform som passar för just den. Nu är jag inne på att regissera, gärna i Sverige.

Alexander Abdallahs fokus i ”Hollywoodfabriken” ligger på att förbättra sin engelska och att knyta kontakter inför framtiden, berättar han över en skål med flingor och mjölk vid datorskärmen under Zoom-intervjun.
– Det vore skitcoolt att jobba här någon gång. Jag har varit på några provfilmningar för ganska stora grejer och det finns regissörer och rollsättare som gillar mig här. Det är nog bara en tidsfråga och ett projekt som passar mig måste ju dyka upp. Men det är ingen stress.

HANS FÖRSTA STORA roll var som superstjärnan Rick i Älska mig, och med Snabba Cash, där han spelar gängmedlemmen Salim, kom det breda genomslaget för den svenska publiken. Vägen dit var en tioårig process som började på teaterlinjen vid Fridhems folkhögskola och Teaterhögskolan i Malmö, där han kom in på andra försöket.
– Mina lärare påstår att det alltid varit så att jag ska till Hollywood och visst, det har varit en pojkdröm. Fast en dröm är bara är en bild i huvudet, om kändisskap och pengar. Man vet ju inte vad det är, du måste definiera drömmen och det fick jag göra mycket på skolan.

Han har kommit fram till att drömmar om kändisskap och framgång i Hollywood bottnar i viljan att inspirera andra unga, främst de som likt honom själv vuxit upp i förorten.
– Jag vill visa att de som har liknande bakgrund som jag, faktiskt också kan bli skådisar. Jag och Mustafa Al-Mashhadani, som jag gör allt med, försöker vara de förebilderna, som vågar vara feminina och gör konst. Jag gillar att ha feminina kläder och att leka med feminina egenskaper. Det kanske inte är någonting speciellt i vita rum, men sätter du mig i en förort iklädd klänning så sticker det ut väldigt mycket.

HANS DRIVKRAFTER, förutom att inspirera, är att kunna köpa ett hus till sina föräldrar som flydde från krig för att ge sina barn en framtid.
– Jag vill ge tillbaka till dem. De har varit med om så jävla mycket. Integrationen, att slåss med språket och så rasismen. När vi hade bott här i sex år tog sig ett gäng nazister in i lägenheten och försökte slå farsan. Smygrasismen är också vardag. Men, förutom det jag redan sagt, så är pengar en drivkraft. Hundra procent.

Efter månaderna i Los Angeles kommer han att försöka göra allvar av regidrömmarna och fortsätta skriva på tv-serien, som tilldelats utvecklingsstöd. I augusti börjar inspelningarna för säsong två av Amy Deasismonts serie Thunder in my heart, där Abdallah spelar Sam, bästisen till huvudkaraktären Sigge. Dessutom har ett långfilmprojekt inletts med Alexander Abdallah som upphovsman – ”det är lite spretigt”, tycker han själv. Men han är inte den som väntar på att bli uppbjuden.
– Jag bjuder gärna upp andra till dans. Man vill inte bo i sitt slott helt ensam, säger han och ler.

Text: ALEKSA LUNDBERG

Nr: 1-22