Jag är en funktionell arbetsnarkoman

Mike Gamble är artisten som mår bäst av att göra mycket hela tiden. I vår är han aktuell i Den omättliga vägen på Dramaten. En uppsättning som lever upp till det han kämpar för vid sidan av  scenen.

REPETITIONERNA AV Den omättliga vägen är slut för dagen. Men inte Mike Gambles energi.

– Det är fantastiskt att vi är en helt svart ensemble. Som gör ett verk av en svart författare. Som berättar en svart historia från en svart kontinent – med en svart regissör. Det visar att vi finns! utropar han exalterat när jag möter honom vid Dramatens personalingång.

Vi konstaterar båda att det är en milstolpe, något som aldrig tidigare hänt på Sveriges nationalscen sedan den öppnades vid Nybroplan 1908.

Så är uppsättningen också ett samarbete med NBTS, National Black Theatre of Sweden, grundad av regissören Josette Bushell- Mingo i syfte att uppmärksamma scenkonst och kultur från Afrika och den afrikanska diasporan.

Mike Gamble spelar flera olika karaktärer i denna magiskt realistiska saga om andebarnet Azaro. Men när han tillfrågades att medverka blev han förvånad.

– Jag frågade om det var en dansföreställning och Josette svarade: ”Nej, det är pjäs. Men jag vet att du också är en talangfull skådespelare.”

REPRESENTATION INOM SCENKONSTEN är något Mike Gamble länge har kämpat för, och även tagit med sig in i uppdraget som ordförande för Danscentrum Väst. Förra året skrev han ett öppet brev till ledningen för Det Ny Teater i Danmark. Det gällde uppsättningen av musikalen Kinky Boots där rollen som Lola brukar spelas av en svart skådespelare, men som i Köpenhamn tillsattes med en vit skådespelare.

– Etniska minoriteter fortsätter att vara underrepresenterade på scenen, vilket beror på en förlegad syn på vem som kan spela vad och när. Vad kan vi göra för att utmana fördomar vi inte ens vet att vi har? Och hur lär vi oss att tänka nytt? frågar han mig retoriskt. Mike Gamble talar också om ”mikroaggressioner” (ett subtilt aggressivt beteende som riktas mot personer tillhörande minoritetsgrupper, reds anm) inom branschen och exemplifierar med en egen erfarenhet som artist.

– I sminket brukar de inte ha foundation för mörk hud. Men till ljushyade personer finns alla färger att tillgå. Vägen ut ur okunskap tror han är vidareutbildning.

– Varför inte låta maskavdelningen ha workshop med en etnisk hårsalong, så den lär sig mer om olika hårstrukturer och hudfärger?

Inom dans-communityn är Mike Gamble ett känt namn. Född i Connecticut och uppvuxen i Philadelphia flyttade han som ung till Los Angeles. Där var han verksam som dansare och koreograf, medverkade även i en mängd musikvideos och jobbade inom reklambranschen. Trots framgångar och mycket jobb tröttnade han på dåliga arbetsförhållanden, i kombination med sega utbetalningsrutiner (i USA kan en uppdragsgivare vänta i över 90 dagar med att betala arvode).
Frustrationen och en längtan efter förändring förde honom till Sverige. Sedan 2009 är Göteborg hans hem och primära arbetsplats.

– Jag hade inget jobb och ingen lägenhet när jag flyttade hit. Allt jag hade med mig var 90 kilo kläder och skor, säger han med ett gapskratt.
Redan efter två veckor erbjöds han att göra sin första workshop för dansare, på förfrågan av Danscentrum Väst.
I dag undervisar Mike Gamble bland annat på Balettakademien och Artisten samt koreograferar och uppträder på olika scener, i såväl dansföreställningar som musikaler. Därtill driver han podcasten Gamble’s Green Room, med gäster från den internationella dansvärlden.

– Jag är en funktionell arbetsnarkoman. Jag älskar att vara superupptagen och jobbar bättre under press.

Text: YLVA LAGERCRANZ SPINDLER

Foto: KRISTIAN POHL

Nr 2-22