”Svensk film genomgår ett könsbyte”

Hon trivs lika bra i gummistövlar som på röda mattan. Sedan maj är Madeleine Ekman Filminstitutets långfilmskonsulent, ett jobb hon tar sig an med stor iver. Även om hon får bita sig i tungan så inte producenten inom henne tar över.

FÖR PRODUCENTUNDRET MADELEINE EKMAN, Zentropa Swedens tidigare vd, började passionen för film med skräck och vilda västern i barndomens Limham.
– Jag låtsades sova, men smög istället ner bakom soffan och tjuvtittade på sånt som Robert Siodmaks Spiraltrappan, berättar hon förtjust när vi ses i arbetsrummet på Filminstitutet. Sedan dess är film Madeleine Ekmans passion och yrke, i en symbios som hon upplever är ett stort privilegium.

– När vi fick Guldbaggen 2016 för Efterskalv (Bästa film, bästa regi) tänkte jag att det är få människor förunnat att få jobba med det de älskar. Jag är en av dem! Så om jag gnäller borde jag få, som man säger på skånska, på flabben.

Vägen till biosalongens universum gick för hästtjejen från Limhamn via stallkompisen Anki, vars pappa jobbade som biomaskinist Malmö.
– Plötsligt kunde jag se Rocky III och En officer och en gentleman 15 gånger i rad! Planerna på att gå läkarlinjen lades på hyllan och istället blev det filmvetenskap och Stockholms filmskola. Via reklambyrån Traktor gick vägen sedan till det egna filmproducentbolaget UNO Film i Norrbotten och därefter till produktionsbolaget Memfis Film i Västra Götaland.

UNDER 2009 STARTADE Madeleine det danska filmbolaget Zentropas svenska verksamhet, som vd och producent. Tiden där beskriver hon som omtumlande.
– Det var helt galna tio år med det underbara, kreativa och fullkomligt hämningslösa bolaget, bestående av danskar! Att ha fått leva i det är få förunnat! Här var hon med och producerade inte mindre är tre Oscar- nominerade filmer: A Royal Affair, Jakten och Susanne Biers Hämnden. Sistnämnda tilldelades en Oscar som bästa utländska film 2011. Men då stod Madeleine i ett kylhus i Västra Götaland, och spelade in Into the white. I Hollywood har hon minglat med de flesta celebriteter. Ett möte minns hon mer än andra: det med filmvärldens enfant terrible, Michael Moore.
– Jag såg honom stå ensam i ett hörn. Ingen talade med honom. Då tänker Ekman: Det ska han inte göra! Med stora steg gick jag därför fram till honom och sa: ”Hi Michael, I´m Madeleine”.

När Michael Moore fick veta att Madeleine jobbade för Lars von Triers filmbolag, berättade han hur den danske skandalregissörens bisarra Hitlerskämt i Cannes 2011, fick honom att inse hur man faktiskt kan gå för långt.
– Det fick honom att ifrågasätta sin egen humor, när man ska skämta och inte skämta. Det var det bästa med den Oscarsgalan!

När den andra halvan av Zentropa, Peter Aalbæk Jensen, senare kom att anklagas för sexuella trakasserier under Metoo 2017, skrev Madeleine Ekman i sociala medier ”Nu ska de gamla hundarna lära sig sitta!”.

HON BERÄTTAR HUR HON, långt innan metoo, påpekade att alla inte uppskattade att Aalbæk Jensen gick runt naken på jobbet och pussade folk på munnen. Då beskylldes hon för att vara en pryd svensk, att det handlade om kulturella skillnader. Idag har tiden kommit ikapp henne:
– Nu är det slut. Jag kan tycka att det är så skönt att jag inte längre behöver ta upp det. Idag är det en självklarhet.

Har metoo förändrat filmbranschen?
– Ja, det har den. Som stark kvinna har jag utsatts för personangrepp, blivit klappad på huvudet. Jag har fått höra att jag är manhaftig och har ofta blivit avbruten: ”Du pratar för mycket.” Jag hävdar att man aldrig skulle ha sagt något sådant till en manlig medarbetare.

Vad tänker du om Anna Serners vision om att göra filmbranschen mer jämställd innan 2020?
– Att vara uppmärksam på att männen inte ska ha allt. Annars kan vi inte visa 100 procent av alla de historier som finns att berätta. Men vi har ingen kvotering, allt handlar om att medvetandegöra. Den medvetenheten hade inte funnits där om inte Anna Serner hade tjatat skallen av oss alla. Vi lever fortfarande så starkt i strukturerna om det manliga geniet.

Du lämnande en framgångsrik karriär på Zentropa och tackade istället ja till jobbet som långfilmskonsulent på Filminstitutet. Ser du några trender?
– Det finns väldigt många projekt om flyktingvågen. Jag ser också att många kvinnliga manusförfattare skickar in projekt om sin egen frustrerade familjesituation, och att försöka få ihop allt. De personliga berättelserna kommer i mycket från kvinnorna, inte männen.

Vad saknar du?
– Det är kanske för tidigt att säga, men jag ser inga manus som tar upp miljöförstöringen, men ändrar vi inte vårt leverne de närmaste tio åren är det över. Det chockar mig att jag ser så lite av de berättelserna.

Om svensk film vore en patient, finns det något i den som behöver opereras?
– Jag skulle vilja säga att den mår väldigt bra, men att den genomgår ett könsbyte! Den är mer androgyn idag. Kön ska inte heller spela någon roll när man gör film.

Text: Ylva Lagercrantz Spindler

Foto: Michel Melanson

nr 7/18