Josette Bushell-Mingo vill alltid hinna med mer.
– Jag kan inte vänta längre. Min dröm är att National black theatre of Sweden, NBTS, ska bli en plats dit svenskar kommer av nyfikenhet, där idéer och inspiration från den afrikanska diasporan flödar.
DEN NYA PLATTFORMEN National black theatre of Sweden har etablerat sig i Vällingby. I november invigdes projektet som ska bredda teatern från den afrikanska diasporan i Sverige. Afrosvenska manus ska utvecklas, och pjäser från den internationella afrikanska diasporan kommer att sättas upp.
Plattformen blir både scen och skola och de kommer att jobba med olika uttryck.
Konstnärlig arkitekt bakom organisationen är Josette Bushell-Mingo.
– Det finns ingen återvändo. Vi måste framåt. Jag flyttade hit för 15 år sedan. Mycket har förändrats till det positiva, men utvecklingen måste fortsätta, säger hon.
DET GLOBALA SAMHÄLLET har ändrats, och i korselden mellan SD och nationalismen utgör National black theatre of Sweden en angelägen mötesplats, menar Josette. Det är viktigare än någonsin tidigare.
– Scenkonsten och teatern har en allt större uppgift framför sig. Ansvar för att skapa platser där folk kan mötas som människor och våga ställa frågor om vad som separerar oss, håller oss isär från varandra. Den scenkonstdebatten är viktig.
Sverige har ett speciellt förhållande till författare, särskilt de från den afrikanska kontinenten, påpekar hon. I förlängningen handlar det inte bara om att samla de afrikanska erfarenheterna, utan att få del av scenkonst från hela världen, också i Sverige.
– Vi måste skapa kontinuitet och bredd i repertoaren. Det handlar om kunskap och respekt för berättelser från andra länder, att dessa historier har ett lika stort värde som exempelvis Strindberg. Vi talar om Frankrike, Zimbabwe, Mali, Kongo, Nya Zeeland, men också Sundsvall, Malmö och Stockholm. Det handlar om rätten att hitta sitt eget språk, rätten till ett kulturellt arv.
JOSETTE ÄR HELTIDSANSTÄLLD prefekt på Stockholms dramatiska högskola. Vid sidan av det jobbet, och tillsammans med andra, läser hon manus, planerar repertoar, ansöker om pengar, diskuterar internationella utbyten och samarbetspartners, utvecklar konstprojekt och workshops. Just nu planeras en installation, samt en afrikansk festival i Vällingby centrum, inspirerad av afrofuturismen som ska visa olika slags hjältar i framtiden. Nya pjäser ska skrivas, andra utvecklas med hjälp av översättningar.
– I vår har vi vi en chans att ha planerade program för två mindre scener. Men vi kan göra mer. I höst är vi inplanerade också på den stora scenen. Jag hoppas kunna sätta upp en stor amerikansk musikal, en fantastiskt historia som i bästa fall skulle kunna spelas över julen 2019. Men rättigheterna är inte klara än. Fungerar inte det, finns många andra alternativ. Songs of enchantment av Ben Okri exempelvis. Åtskilliga idéer har också kommit från andra konstnärer.
INSPIRATION TILL NBTS kommer både från Black theatre i Harlem, New York och Talawa theatre company i England, där Josette jobbade på 80-talet.
– Black theatre i Harlem har en koppling till andlighet som jag personligen tycker mycket om. De knyter an bakåt till sina rötter, till ritualerna i rummet. De var här och höll en workshop med oss förra året, för att vi skulle hitta vår röst, och finna ett sätt att tala om vår nya organisation. En öppen dialog mellan alla oss involverade.
Talawa, med sin afrobrittiska ensemble, som spelar klassiska verk både från olika kontinenter och från England, introducerade Josette till den betydelsefulla spegel som kanske afrosvenska skådespelare behöver.
– Jag upplevde en spegel som förklarade vem jag var. Jag vill att afrosvensk scenkonst ska skina ännu mer här inför publiken i Sverige. När du ser dig själv i den mångfald som finns runt om i världen och här hemma, när du finner din rikedom och styrka, då blir du något annat. Det var en kolonial värld som delade upp oss. Den gjorde oss ensamma, men vi har aldrig varit ensamma. Folk säger till mig, att jag ska sakta ner. Men jag har inte tid, tystnaden gör att tiden rinner iväg. Det finns många före mig och vi får inte glömma dem, att vi står på andras axlar. Folk är rädda, men det finns inget att vara rädd för. Difference is amazing!
Text och foto: Magdalena Boman
Nr 7-18
Läs mer på deras hemsida